Det har hänt att jag har gått på yoga eller annan form av aktivitet som är tänkt som avkoppling. Men oftast har jag under de där andningsövningarna blivit rastlös eller bara börjat tänka på annat. Kommer man på en bra idé mitt i någon av alla övningar när man inte har tillgång till att kunna skriva upp den så fastnar liksom tankarna bara på det istället. Andningen hamnar inte alls i magen utan fastnar i halsgropen. Jag har tänkt att det där med avkoppling nog inte är för mig, jag känner mig ju inte ens speciellt uppstressad eller uppe i varv alls. Det är andra som tillskrivit mig det för att jag har haft ett jobb som gått ut på att ha fullt upp från start till mål.
Så fick jag en hjärnskakning för några år sen. Sen dess har jag då och då huvudvärk. Inget farligt och inte ofta men jag märker att huvudet inte riktigt räcker till på samma sätt som innan och att det då reagerar med en molande liten irriterande värk. I höstas började jag på ett nytt jobb och då var den irriterade ihållande under ett par veckor. Inte för att jobbet var jobbigt eller för mycket utan för att det var en ny situation och nya rutiner att lära helt enkelt.
Så märkte jag efter ett tag att varje onsdag kl 18:30 så släppte det och huvudet kändes lättare. Det har såklart inte med att det är onsdag eller att klockan är kväll att göra utan att jag då befinner mig några kilometer utanför Björnlunda och är lätt nervös för vilken häst jag kan tänkas ha blivit tilldelad den här veckan och huruvida vi ska hoppa eller inte. Men det är framförallt doften av häst som ligger över hela området, de frustande djuren som står i sina hagar eller uppställda i stallet som får min huvudvärk att försvinna. De små barnen som rider i gruppen innan och som utvecklas och blir modigare för varje vecka.
Min egen dotter som har börjat bemästra hästarna och hoppar över hinder jag själv aldrig skulle våga mig på. Flera gånger har hon åkt av vid det här laget, som tur är inte gjort sig illa utan sätter sig upp på hästen och försöker igen, beundransvärt. Hade det inte varit för henne hade jag inte varit på den här platsen. Hon ville börja rida igen efter några års uppehåll och eftersom vi (FORTFARANDE) inte har någon ridskola i Nyköping så hittade vi fram till Björnlunda. Som tur är fanns det en grupp där vi fick plats båda två. Onsdagarna har nu blivit en oas i vardagen, som en egen liten värld i världen. Det har lärt mig vad avkoppling från allt annat är. Här kan inget annat finnas, inga andra tankar ta plats. Att lära sig närma sig hästar när man inte är van vid djur. Att rykta och sätta på sadel och träns. Att sitta upp och känna djuret röra sig under en och sen ut på ridbanan för att utmana sig själv i den takt men själv vill och tycker är lagom.
Det är liksom ett kinder-ägg med flera överraskningar i ett. Jag blir avkopplad men inte alls bortkopplad. Blir utmanad, ibland rädd och ofta överraskad av mig själv. Framförallt så får jag vara här och göra det tillsammans med min dotter och se oss utvecklas tillsammans fast på olika sätt.
