”Jag drömmer om Sörmland på nätterna”

Jag har tänkt så mycket på Sörmland att jag nästan går sönder. Jag drömmer om Sörmland på nätterna och på dagarna svettas och skakar jag Sörmland. Huvudvärk och frossa? Check! Ett tag trodde jag på fullt allvar att jag var på väg att tappa förståndet, men nu vet jag äntligen vad det är: Abstinens.
Det är 2 år sen jag fick min sista dos Sörmland i kroppen och nu börjar avtändningen verkligen märkas. Jag hallucinerar. Jag ser i drömmar hur jag åker 57:an ner från Järna och blir svagare och svagare. Jag passerar Gnesta, Stjärnhov, Sparreholm och Skebokvarn och parkerar bilen i Flen. Då är jag så slut att jag inte ens orkar kliva ur bilen. Med mina sista krafter och med pannan mot ratten, trycker jag på knappen som öppnar sidorutan och det känns som om det är det sista jag gör innan jag ska dö. Men så åker rutan ner och Flensluften börjar sila sig in i kupén, in i min öppna mun och jag vaknar sakta till liv igen.
Nyfödd och vederkvickt kliver jag ut på Drottninggatan och som i en dimma ser jag GB-fabriken ligga framför mig som en stor välkommen-hem-tårta. Sen börjar jag gå. Jag går förbi Stenhammarskolan (som den alltid kommer att heta för mig) och ner mot Hammarvallen och går till dörren som leder in i Krutberget. Där finns en spricka som löper uppåt längs bergväggen och jag tar stöd av den och klättrar upp. Lodrätt. Dödsföraktande. Det tar typ en halv minut, fast jag är 56 år.
När jag var liten var det ett betydligt större äventyr, och pirret i kroppen när fingrar och fötter sökte fäste, kändes både spännande och farligt. Jag sitter en stund på berget och ser ut över Flen och känner att jag äntligen är här. Fast det är jag ju inte, egentligen. Jag sitter på en ö i Östersjön framför laptopen och skriver.
Vi är just nu troligen i slutfasen av en pandemi som hindrat mig från att ”åka hem”. Äntligen börjar restriktioner släppa och det är ok att åka med färjorna igen. Och vad händer då? Jo, då blir det krig! Missförstå mig inte nu – jag menar inte att jämföra krigets negativa effekter på min hemlängtan med dom som verkligen drabbas och lider av anfallen där borta i Ukraina. Det är fruktansvärt, verkligen. På söndag ska jag sjunga på en stödgala för Ukraina och det känns som en fin sak att göra. Men min hemlängtan är också på riktigt, och stor för mig. Den tänker jag inte försöka tränga undan, eller förminska bara för att det finns folk som har det värre. Vi har alla våra egna krig, sjukdomar och plågor och om vi inte tar dem på allvar och bearbetar dem, så blir vi inte hela och då kan vi inte heller hjälpa någon annan. Så tror jag, i alla fall.
Så jag tränger bort kriget och pandemin för en stund och går tillbaka till drömmen. Jag har nu promenerat genom hela Flen och hamnat på Hagvägen i Flensby och ser huset jag bodde i som litet barn och då kommer tårarna och tacksamheten. Jag är hel igen. Och hemma – både där och här. Om nu bara alla större händelser runt omkring oss i världen ordnar upp sig, så bokar jag biljett om ett par veckor och gör resan på riktigt. Kanske fyller jag en påse med Flensluft och tar med mig tillbaks. Att användas vid nödfall.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil