De två OS-gulden och världsrekordet som skrinnaren Nils van der Poel drämmer till med i OS sammanfaller med att jag råkar se ett klipp med författaren Micael Dalén. Klippet handlar om vad som gör människor lyckliga. Dalén och andra livscoacher har vad jag minns tidigare talat om för oss att konstant lycka inte finns. Lyckan ligger i små tillfällen i livet som man ska ta tillvara på när de kommer. “Lyckan är inte målet, lyckan är vägen dit” brukar det heta och det berättar Dalén i klippet. Att vi människor är som lyckligast när vi strävar mot ett mål eller har något att se fram emot.
Jag kommer genast att tänka på en person jag känner som aldrig tycks vara nöjd med målet. Hen har så gott som ständigt små saker att se fram emot. Det kan vara konsertet, teaterföreställningar, utställningar eller resor. Personen talar ofta om de här upplevelserna hen ska få ta del av innan och ser väldigt mycket fram emot dem. Läser recensioner och förväntningarna blir högre för var dag. Gissa vad som händer när upplevelsen är genomförd? Jo, ett missnöje sprider sig. Så gott som inget kan någonsin leva upp till förväntningarna som fanns innan. Det var konstigt, tråkigt, larvigt eller nåt annat negativt laddat omdöme om det hela. I det fallet kan jag inte se att vägen av förväntan faktiskt överträffar den ständiga besvikelsen som personen upplever.
Så vad har det med världsrekordhållaren i skridsko att göra? Ja såg ni när han gick upp på pallen och tog emot sin medalj. Det strålade ren och skär lycka om honom. Från att i över två års tid ha tränat konstant (och ska det visa sig i efterhand mutat sig själv med att dricka grädde, äta kebab och dricka öl) hela arbetsdagar så är nu det där målet han haft så länge nått. Även om jag är rädd för tomheten som kanske kan drabba honom nu i efterhand så går inte tillfället av glädje att ta miste på. Målet är uppfyllt och med den kom glädjen.
Det här får mig att tänka på min egen lycka och vad jag själv strävar emot och ser fram emot i livet. Jag ska äntligen gå till frisören. Efter en tillvaro av utväxt och egenklippning så att håret är alldeles hackigt. Ett proffs ska ta sig an mitt hår och jag ska bara sitta där och njuta. Jag känner hur förväntningarna skjuter i höjden. Jag börjar kolla på bilder på frisyrer och färger. Den där känslan av att när jag går ut från salongen så kommer jag att vara en helt ny och lyckligare människa börjar krypa sig på. Jag känner mig riktigt upprymd när jag sitter där och scrollar på bilder av kvinnor som är assnygga i håret. Jag vet ju sanningen innerst inne. De har säkert fyllt ut sina hår med extensions eller fuskat till sig de där frisyrerna på annat sätt. De har heller inte rört sig ute sen någon stylade dem inför fotot.
Men ändå gör jag det, sitter och tittar på bilderna som vore det något jag kunde välja och vraka att applicera på mitt eget huvud. Och så slår det mig när jag sitter där med min förväntas, är det kanske nu jag har ett sånt där tillfälle av lycka?
