Blir det nån riktig vinter, eller?
Det är en gråblöt februariförmiddag med snöblandat regn, knappt siktljus ute. Flockar av födosökande sångsvanar stänkmålar de brungröna gärdena. En ormvråk klagar vid vägkanten.
Ingvar Oldsberg är borta. Precis alla hyllar, minns och gråter. Alex Schulman skriver i Dagens Nyheter att Oldsberg ”var den siste som förenade Sverige”. Det är nästan så att jag dras med i nostalgin, minns plötsligt ”Oss skojare emellan”, folk som under ledning av den halvskallige skrattgeneralen dirigerades att dratta på ändan, kasta vattenballonger och tramsa loss. På en vardag! Tidigare hade oseriös underhållning med gapskratt endast förekommit i statstelevisionen från klockan åtta om lördagarna. Men nu var det andra tider. Underbara 80-tal! Pastell, vadderade kavajer, bubbel och kajal, massor av kajal! Jag hejdar mig. Har vi blivit så intellektuellt förlamade att vi håller Oldsberg som en ikoniserad snuttefilt, en pajkastningens landsfader?
Sångsvanarna, vråken och jag känner nog samma sak. Vi vill att tjälen ska släppa, men vet samtidigt att det svänger snabbt. Ena dagen sånglärka i skyn, nästa dag tre decimeter snö på backen. Pandemin är kanske över, men nu väntar klimatkris, demokratikris, räntehöjningar, energi- och livsmedelsbrist. Nya pandemier.
Men blir det nåt krig då, eller?Jävla Putin. Han sitter väl och skrattar gott åt sin egen dystopiska version av ”Oss skojare emellan”. Rysslands hjälte i kamp mot den morske lilleputten från Frankrike, den smått demente amerikanske sheriffen och den där tvålfagre komikern som styr Ukraina. Om Putin inte anfaller så blir det ett nytt ”bevis” på rysskräcken och paranoian i väst. Om han anfaller … ja, då är det ju krig och slut på allt demokratiskt jidder. Jag ser Macron och Putin, pyttesmå, sitta vid varsin ände av ett enormt vitt förhandlingsbord i Kreml. Nej, det är mer ”Vilse i pannkakan” än komedi över Putins show.
När människor pressas från alla håll är det lätt hänt att vi flyr, springer i famnen på en bestämd ledare eller en skojfrisk prisse, nån som fattar de jobbiga besluten åt oss, eller bara får oss att skratta och svajpa vidare. Vi sluter oss och sköter vårt eget, det lilla livet. Lämnar fältet fritt för de stora skojarna.
När jag sitter och surar som bäst ringer telefonen. Ett utländskt nummer. Suspekt. Jag svarar inte. Då kommer ett SMS: ”Det är jag, Johan, du kan svara!” Det visar sig vara en bekant, en syrisk författare som bor i Vingåker men som åkt ner till Dubai för att fixa jobb, träffa förlag och försörja familjen, vilket har varit svårt i Sverige. ”Kanske du kan komma hit!” säger han. Möta våren i Dubai, tänker jag. Sätt fart igen, göra saker.
Ja, varför inte. Det blir i alla fall inget gjort om jag bara sitter och klamrar mig fast vid köksbordet.
