Vårvinter och mina tackor har börjat lamma. Det är min bästa tid på året, så mysigt i ladugården och allt annat arbete på gården vilar. Jag brukar varva nattpass hos lammen med bokföring, planering av kommande år, genomgång av nya regler (Varje år kommer det nämligen några nya regler och förordningar som styr hur jordbruk ska bedrivas. Under min tid som bonde har jag aldrig varit med om att något tagits bort, lustigt va?) och annat pyssel. Men i år har harmonin och myskänslan svårt att infinna sig. I stället gnager oron.
När jag räknar på det kommande verksamhetsåret brukar jag ta höjd i kalkylerna för oförutsedda händelser. Men I år är det oförutsedda det enda jag kan tänka på. Jag ser framför mig att Ryssland trappar upp tonläget globalt med följd att insatsmedel som el och diesel och andra förnödenheter fortsätter att skena i pris. Jag tänker på torka, storm och bränder, räntor som sticker och antibiotikaresistens som nästa stora hot mot vår hälsa. Jag ser värmeböljor, inflation, översvämningar och arbetslöshet och kan liksom inte får fram en enda bild på näthinnan kring hur ett normalt år skulle kunna te sig.
I efterhand är det ju så lätt att se varför elpriserna ser ut som de gör när vi inte har lokal elproduktion. Att det svenska jordbruket blivit extremt sårbart vid globala konflikter eftersom vi byggt upp ett beroende av just-in-time-leveranser till våra gårdar av handelsgödsel och foder med ursprung i Kina och Latinamerika. Och det är lätt att vara efterklok när vi i backspegeln ser hur det skogsbruk som bedrivits de senaste 100 åren bäddat för granbarkborrarnas framfart. Men ack, så svårt det är för den mänskliga hjärnan att föreställa sig obehag som vi ännu inte drabbats av.
Så tänker jag när jag sitter här med årets driftkalkyl och tittar ut över tackorna som mumsar stillsamt på sitt vitklöverensilage och drömmer som ljusa sommarnätter. Och då slår det mig att det oförutsedda faktiskt inte per automatik måste vara något dåligt. Även om bokhyllorna och streamingtjänsterna svämmar över av dystopier av de mest skrämmande slag kanske det är en helt annan typ av framtidsberättelser vi behöver fylla våra medvetande med. Romaner om en inte allt för avlägsen framtid där klimatkrisen kunnat undvikas, filmer om hur farsoter överlevts och mänskligheten lyckats bygga hållbara samhällen med demokratiska spelregler och vänlighet.
Så jag lägger resolut excellarket åt sidan och bestämmer mig för att i år gör jag inga kalkyler i hopp om att kunna parera det oförutsedda. I stället tar jag fram papper och penna och börjar skriva om blommande sommarhagar, kossor och insekter. En berättelse om biologisk mångfald, kolinlagring och glada får, där varken EU-regler eller bristande likviditet sätter käppar i hjulen. En utopi? Javisst! För jag tror att en berättelse med möjlighet till lyckligt slut är den enda vi verkligen behöver en gråmulen dag i februari.
