”Jag tror att det vänder nu”

Två år med pandemin. Så mycket konstigt jag sett och hört och upplevt. Som nu. Ligger i sängen i en hytt på Östersjön nånstans mellan Åbo och Stockholm och försöker sova, men det går inte. Klockan är visserligen 02:30 och det är ganska sent för en som alltid somnar före kl 22. För några timmar sen stod jag på scenen och sjöng i ett band i en stor nattklubb på båten, där dansgolvet var avspärrat. Japp, ni läste rätt. Dansgolvet avspärrat! Vi var 9 musiker i ett band som spelade rockhits från 70-talet inför en stor, glad och drucken publik. Det vi spelade svängde som fan, men dom fick inte dansa.
Tror ni att dom lät bli? Nej, folk stod runt borden, på borden, i de trånga gångarna mellan borden och vid bardisken och dansade så att det yrde. Men dansgolvet gapade tomt framför oss. För mig, som älskar att dansa när jag sjunger, var det faktiskt ändå rätt kul. I ett par av låtarna hoppade jag helt enkelt över staketet framför scenkanten och rätt ner på dansgolvet och fick ha det alldeles för mig själv. Det var en rätt skön känsla, att med den trådlösa micken i handen kunna dansa runt och ”move like Jagger” på ett helt eget dansgolv, med publiken i ring runtomkring. Lyxigt, men konstigt.
Och så det där med munskydden. Det var starkt krav på munskydd i fartygets offentliga utrymmen, men tror ni att det var nån som hade dom på sig?Det är nog fint och bra med restriktioner för den allmänna hälsans skull, men vill man att det ska funka på en nattklubb på en Östersjöfärja, ja då får man nog tänka ett varv till. Här på Åland, där jag bor, är vi väldigt duktiga på att ta på oss munskyddet när vår regering säger till. Jag tror inte att det varit lika vanligt hemma hos er i Sörmland om jag fattat saken rätt? Det är konstigt, kan jag säga, det där med munskydd. Jag har inga problem med själva orsaken till användningen, för jag tror att det är ett bra sätt att skydda sig själv och andra.
Men det uppstår så konstiga situationer. Så många som nån ler glatt emot en och säger ”hej” utan att man har en aning om vem det är. Så många försök att läsa små etiketter på varorna, med glasögon som immat igen för att munskyddet tvingat utandningsluften rakt upp i dom. Så många gånger ögonen runnit när man stoppat i sig en halstablett under munskyddet. Och så de nya sätten att hälsa varandra på. Mer än en gång har jag mött en kär vän och laddat armarna med en stor kram och mötts av ett lite märkligt leende och en utstucken armbåge. Det är höftbumps och fistbumps, armbågsgnuggningar och indiska yogahälsningar i en salig röra. Tänk att man är så djupt präglad av att hälsa på varandra genom att kramas eller skaka hand, att det nästan är stört omöjligt att bara titta på varandra och säga ”hej”.
Två år nu. Med pandemin. För mig och min familj, som trivs oerhört bra med att bara vara hemma och ha det lugnt och skönt har det inte varit någon större katastrof med det sociala. Men nu börjar till och med jag få lappsjuka. Jag vill att det ska bli ”som vanligt” igen. Jag får för lite kramar. Det är särskilt väldigt många sörmländska kramar som fattas nu. Men jag kommer snart och inkasserar dom, för jag tror att det vänder nu.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil