Jag har fått en ny syn på lyrikens värde. Nej, det handlar inte om nån andlig omvändelse. Grejen är att jag har varit med och startat ett litet antikvariat i Malmköping. När vi körde igång kvittrade folk: “Åh, så roligt! Jag älskar ju egentligen böcker.” Sen la de till: “Hoppas det går bra nu!” Och tänkte förstås: det går aldrig! Många har sagt rent ut: du kan inte ens skänka bort böcker längre.
En gammal bekant, som under många år hyrde en separat lägenhet för att få plats med sin boksamling, konstaterade att det numera sannolikt är billigare att elda med böcker än ved.
Det är med fysiska böcker som mycket annat “föråldrat” i dagens samhälle: de är egentligen saknade. Många vill ha kvar de vackra klotbanden, doften från papper och bläck, känslan av något beständigt. Egentligen. Om det inte vore för utvecklingen, framsteget, eller “myten om framsteget”, som filosofen Georg Henrik von Wright skrev redan för trettio år sen. von Wright förstod inte varför människor blev så arga när han påpekade den tekniska och ekonomiska utvecklingens destruktiva tendenser. ”Bättre än att bli upprörd vore att allvarligt överväga hur vår stund på jorden förnuftigt skall levas”, tyckte von Wright. Vi kan bejaka vårt “egentligen”, tänka själva och göra det som känns meningsfullt. Även när det framstår som omodernt.
Ingen öppnar väl ett antikvariat för att tjäna pengar. Det är mer en ursäkt för att kunna hänge sig åt diverse bibliofila och allmänt kuriösa intressen. Efter många års uppehåll kan jag åter tillåta mig att fynda på loppisar, följa auktioner och tacka ja till folk som rensar hyllorna. Jag behöver inte få ångest av tanken på att jag inte hinner läsa allt. Det kan ju kunderna göra! Men när en köpare väl står vid kassan och frågar: “Vad kostar den här?” så måste jag ju skaka fram ett pris.
Det är svårt att värdera böcker. Antika skinnband kan vara värda en tjuga och nästan nya pocketar kan gå för flera hundra. Häromdagen såg jag att Ann Jäderlunds samlade dikter i pocketutgåva från 2002 betingade ett högt antikvariskt värde. Bingo! tänkte jag, den har jag hemma! Men när jag rotade i lyrikhyllan tonade ett vagt minne fram. Hade jag inte klagat för familjen över hur oläslig Jäderlund var? Sagt att jag minsann inte hade plats för sån pretentiös ballast i bokhyllan? Var det inte så att jag, som mycket sällan kastar böcker, rent demonstrativt langade in Jäderlund i vedpannan?
Det är lite suddigt, minnet. Men nu förstår jag värdet av Jäderlunds lyrik på ett helt nytt sätt. Ja, tanken på de svårbegripliga, brända stroferna river i mig. Tusen spänn, upp i rök! I vår kommer Jäderlund med en ny samlingsvolym. Köp den, håll i den hårt. (Annars kan ni fynda von Wrights “Myten om framsteget” för nån tjuga på närmsta antikvariat.)
