Beundrar de som engagerar sig utan egen vinning

De senaste åren har en beundran växt inom mig. Inte för någon känd idrottare, sångare eller artist. Utan en beundran för de som är våra vardagshjältar. Som varje dag ser till att landet rullar på. Nej jag pratar inte om politiker utan om föreningsmänniskor. Under flera år jobbade jag i sammanhang som gjorde att jag valde att inte engagera mig i föreningar av olika slag. Men så sa jag upp mig och tänkte att nu ska jag väl kunna bli en av alla de där människor som jag mött genom åren. Som varit talespersoner för hembygden, idrottsföreningar, kulturföreningar eller intresseföreningar av andra slag. Som brunnit för olika frågeställningar eller haft ett engagemang för att hjälpa andra människor.
Men hur blir man något som man aldrig har varit? Hur startar man och hur frigör man tid för det där engagemanget?
Vissa verkar ha fått det där med föreningar med sig i modersmjölken. Engagemanget verkar i vissa fall ha gått i arv i en familj. Det verkar inte finnas något som brist på tid i deras liv utan de engagerar sig glatt i flera olika föreningar där de sitter i sann demokratisk anda och lyssnar på varandra i olika möten som kan ta flera timmar. I en förening gäller det dessutom att ha tålamod inför varandras egenheter. Ni vet de där personerna som har gamla käpphästar som de måste strida för vid varje möte. Eller personen som bara pratar rakt ut och lägger sig bredvid ämnet som är tänkt att pratas om så ingen riktigt vet om man ska avbryta eller inte. Föreningsmänniskor verkar ha ett under av tålamod inför varandras olikheter.
Så jag tog glad i hågen kontakt med en förening för att engagera mig. De blev glada att någon ville engagera sig. Allt kändes toppen. Men sen började det komma. Inbjudningar till föreningsträffar, medlemskvällar och föreläsningar. Inte en enda av de fem första tillfällena kunde jag delta på. Det krockade med andra saker i min kalender. Sånt som ridskolan med dottern, konsert med ett band jag längtat efter och AW med gamla arbetskamrater. Mitt eget liv slog helt enkelt ut föreningslivet. Rätt var det var kändes det som att jag straffat ut mig själv och jag fick maila och säga att jag tyvärr bara kunde vara en betalande passiv medlem istället.
Det sägs att föreningar runt om i landet har allt svårare att föryngra sig och hitta medlemmar som vill ta över efter de som drivit dem i decennier. Det är otroligt synd för det betyder att vissa delar av det vi tar för givet i våra liv kommer att försvinna. Men hur ska vi alla som inte fått föreningslivet med oss i modersmjölken komma fram till att vara med och delta i föreningslivet?
Jag tänker att vi redan när vi är små måste få det med oss som en naturlig del. Jag vill inte lägga ännu en börda på skolan egentligen men det finns ju numera ett tänk om att unga ska bli entreprenörer redan i skolan genom s k UF-företag. Varför inte kontra även med föreningskunskap och kunskapen om att det finns ett värde i att engagera sig utan någon vinning i pengar. Det finns andra värden.
Jag beundrar dig verkligen föreningsmänniska!!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil