Är det inte dags att vi slutar med slit och släng?

”Jag tycker inte om sådana jag inte känner”. Det var ett av barnen som fällde kommentaren när vi skjutsade några av syskonets kompisar, så där som man gör på landet. Det är ett talesätt som levt kvar i vår familj. En sanning med modifikation; den ena halvan av gänget har väl varit mer utåtriktade än den andra. Men under pandemin har uttrycket fått ny bäring.
Nu börjar tillvaron sakta normaliseras, men snart två år av hålla avstånd, inte handhälsa eller kramas, träffa bara de du lever tillsammans med har satt sina spår. Vi är väl många som vilset vevar omkring med armbågar och knogar nu när restriktionerna tagits bort. För att inte tala om den snabba känslan av panik vid en av de första konserterna efter att publiktaket tagits bort och jag insåg att vi skulle bänka oss tätt intill vilt främmande människor. Vi tittade förläget på varandra och höll liksom andan. Jag bad en tyst bön att jag inte skulle hosta. Inte för att jag var sjuk, men…
Andra verkar ha hämtat sig snabbare. Smogen och koldioxidutsläppen som minskade under den värsta pandemitiden ökar igen. Liksom allehanda infektioner som var som bortblåsta under avståndens tid. Resorna till Thailand och andra soldestinationer går som smör i solsken och nu tycks ett av de stora bekymren vara att det hakar upp sig i transportkedjorna så att hyllorna kanske ska gapa tomma till julhandeln. Ve och fasa om vi inte kan shoppa loss nu när vi äntligen får trängas i köpladorna igen. Att vi har så svårt att dra lärdomar?
Jobba hemma har inneburit ett uppsving för mjukiskläder istället för ständig klädshopping. Nu spår modeoraklen att vi står inför en period när det ska kompenseras, med mer extremt mode. Det lär väl inte slå igenom här hemma. Jag bär normalt mina kläder tills de ramlar av kroppen. Häromdagen råkade jag lyfta på armen framför spegeln innan jag åkte i väg på ett jobb. Ett stort hål gapade på armbågen, så nu får den tröjan väl förpassas till stallkläderna om jag inte syr på en lapp. En av mina absoluta favoriter…Allvarligt talat: är det inte dags att vi slutar med slit och släng? Statistiken säger att vi köper 15 kilo kläder per svensk varje år – och slänger 11! Många använder bara plaggen de köpt någon enstaka gång och fasar för att bli påkomna med att bära samma kläder som de tidigare haft på någon fest. Med tanke på alla kemikalier och allt vatten som går åt för att tillverka våra kläder – ofta i länder i tredje världen med vidrig arbetsmiljö – borde vi verkligen välja dem med omsorg och använda dem tills de är utslitna och råvaran kan återvinnas.
Hög tid att börja reparera, fram med stoppnålar och tvingar. Vägra att köra ett tämligen nytt kylskåp till tippen för att det inte går att byta en trasig kompressor. Eller ännu värre för att det inte följer rådande kökstrender. Är det någon som uppmärksammat att det pågår ett klimatmöte i Glasgow?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil