”Utanförskap är en farlig fiende för demokrati”

Det kan inte ha undgått någon om den senaste skjutningen av en känd ung rappare. Media har fångat upp storyn dag efter dag, löpsedlarna avlöser varandra. Det jag lite förundras över är den skillnad denna skjutning får i jämförelse med andra med samma bakgrund. Missförstå mig rätt – Jag tycker händelsen är fruktansvärd. Jag sörjer djupt med familjen och vänner som förlorat en viktig person i sina liv. Det personliga privata i denna tragedi är djup sorg och saknad. 
Men.
Tänk om alla skjutningar fick samma uppståndelse och pådrag. Tänk om berättelsen om människan bakom fick komma fram och berättas lika grundligt varje gång. Då tror jag att vi skulle kunna se de mönster som finns där, som ligger bortom ursprung och kultur, och vi kunde fokusera på de mekanismer som föder kriminaliteten, utanförskapen och den miljö som möjliggör att dessa uppgörelser förekommer i vårt samhälle.
Om vi skalar bort enskilda gruppetiketter och fokuserar på kriminella individer, där alla står lika inför lagen, och utifrån det finslipar i systemet på alla nivåer.
Det höjs röster för mer poliser, hårdare straff och stärkt vittnesskydd. Bra och behövligt. Likaså sluta upp med straffrabatter och se till att skydda övriga i samhället snarare än förövarna. Där är vi nog alla överens.  Däremot måste vi också titta på de mjukare delarna – som att få ungdomar i sommarjobb/helgjobb, att de får möjlighet att tjäna egna pengar den lagliga vägen, att de i ännu större utsträckning fångas upp i föreningsliv och aktiviteter, att förskola, skola och socialtjänst tidigt kan flagga för behov och ge stöd. Allt det som med enkla ord kallas förebyggande arbete.
I Sverige är vi vana vid och har riggat ett föreningsliv där föräldrar ställer upp och skjutsar, är med vid aktiviteterna, engagerar sig i både stödfunktioner och styrelsearbeten, köper lotter och sponsrar läger, resor, föreningströjor osv. Alla tillsammans. Men allteftersom vårt samhälle utvecklas blir det mer och mer åt det individualiserade hållet. ”Jag jobbar för mitt barn. Du tar ansvar för ditt eller så får hen inte vara med”.
Hur gör vi då med de barn och familjer som inte är uppfödda i föreningslivet, de som inte har de ekonomiska resurserna att bidra eller ens tid pga arbete/sjukdom/okunskap att medverka? Hur visar vi dem vägen, ändrar våra förhållningssätt för att inkludera även dem? Kan de barnen/ungdomarna få vara med och inkluderas även om deras föräldrar inte kan bidra och dra det egna lasset? 
Civilsamhället fyller en oerhört viktig funktion i detta liksom det kommunala arbetet med utbildning, social omsorg, föreningsstöd osv. Vill vi ge vårt samhälle en chans, vill vi minska på de kriminellas arena måste vi se till att minimera deras rekryteringsbas. Utanförskapet är en farlig fiende för vår demokrati oavsett vem som befinner sig i det – när vi ser det spelar som sagt inte hudfärg, religion eller ursprung någon roll utan en spade kallas en spade och en ungdom på glid får det stöd hen behöver oavsett var hen kommer ifrån.
När frågan hamnar hos polisen är det för sent.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil