Nu är det chefskris i en av våra sörmländska kommuner igen. En enhetschef anklagas i tidningen för att inte lyssna på personalen och använda sig av härskartekniker. Det är inte första gången, och säkert inte sista, som det händer. Chefer som får personalstyrkan emot sig finns det gott om exempel på genom arbetslivshistorien, antingen i det tysta eller öppet i media.
Vad som kännetecknar en bra chef är ju högst individuellt. Det som känns bra för mig känns kanske inte bra för dig. Det kan också vara så att man behöver olika typer av chef beroende på var i sin yrkeskarriär man är. Som ny vill jag ha en mer tydlig och handfast chef för att veta vad som förväntas av mig som anställd på arbetsplatsen. Efter några år på jobbet så vet man förhoppningsvis det (om man haft en tydlig chef) och vill ha lite friare tyglar för att ta sig till målet.
Vi har väl alla haft chefer som vi går mer eller mindre ihop med. Själv hade jag en som lovade stort men höll tunt, som ville detaljstyra mig i det jag fått förtroende att utföra och som i ett så kallat utvecklingssamtal tyckte att jag var “för glad” på jobbet. Tack och hej men nej, sa jag.
Tilläggas kan att det var inte bara jag som hade problem med den detaljstyrande och stressingivande chefen. Företaget tillsatte till och med en utredning. Men det skulle visa sig att chefen hade fortsatt förtroende från ledningen. En av anledningarna till det var att verksamhetsmålen uppfylldes så bra. Hur personalen mådde var sekundärt i sammanhanget.
Det är märkligt det där med chefer. Att vara chef är ju ingen skyddad yrkestitel utan något som faktiskt vem som helst kan bli utsedd till. Bara personen i fråga får förtroende att bli det av den som är högre i hierarkin så att säga. Vad är det då en företagsledning eller offentlig verksamhet vill av sina chefer?
Utan att vara företagsledare eller offentlig arbetsgivare så kan jag tänka att de vill att verksamheten ska rulla på och utvecklas utan grus i maskineriet. Kan det då vara dåligt om personalen mår bra och kanske till och med har roligt på vägen? Det finns bevisligen chefer som klarar av den balansgången- som inte behöver styra med förtryck. Anställ dem vetja!
Som det är nu så verkar det som att har man en gång blivit chef så blir man det gång på gång igen- oavsett historiken. Tas det inte referenser på chefer undrar jag ibland? För jag påminner mig om flera exempel genom åren på personer som går vidare i olika chefstjänster trots att de ödelagt arbetsplatser och personal på löpande band bakom sig tidigare. Plötsligt har hen slutat i den ena kommunen efter mycket tumult för att sedan dyka upp i likadan chefstjänst i grannkommunen, hur kan det vara möjligt?
Det är dags att börja ställa lite krav på chefer. Det lyfts alldeles för mycket lön till personer som om det vill sig riktigt illa kan sätta sår i människor för livet. Kanske är det helt enkelt dags för en examina för chefer, en slags licens som måste förnyas säg var tredje år och då inte av chefens chef utan av personalen.
