Allt, nu. Så lyder samtidens valspråk. Vi lever i en tid, i en del av världen som präglas av ett förödande överflöd. Mat, kläder, upplevelser och underhållning i ett aldrig sinande flöde. Konsumtion, rekreation och arbete är möjligt 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året.
Men när allt är tillgängligt alltid – vad blir då riktigt eftersträvansvärt? När vi aldrig behöver längta eller vänta, hur kan då något bli unikt? Kanske är just längtan den största bristvaran, pusselbiten som saknas oss.
Forskare är överens som att den mänskliga hjärnan behöver ha långtråkigt för att utveckla kreativitet. Och samtidigt fyller vi effektivt varje tillfälle till ineffektivitet med aktivitet. Tågresan är lagom lång för ett digitalt möte, skogspromenaden maxas med en ljudbok och fem minuter i väntrummet blir ett ypperligt tillfälle att kolla mailen. Önskar du en blommig klänning är all världens klänningar ett kontokortsklick bort innan den landar i brevlådan tre dagar senare, vill du fira jul i oktober finns både julmust och skinka i butikshyllan.
Jag försöker – utan större framgång – förklara för mina barn hur god coca-cola var när jag var liten och jag och min syster vid högtidliga tillfällen fick dela på en 33-cl flaska. Mina barn sneglar på den 2-liters petflaska som det bruna vardagsbubblet kommer i idag och försöker ta in vidden av hur det var att vara barn på 1900-talet. Jag fortsätter att berätta om livet före snabbmatskedjornas och streamingtjänsternas tid och de gapar av häpnad över att tecknad film visades i Sveriges Television enbart 10 minuter varje lördagsmorgon eller hur vi väntade vid radion, timme ut och timme in för att försöka tajma favoritlåten och spela in den på kassettband.
Skimret kring barndomens jul eller föremålet för den obesvarade ungdomskärleken ligger ju i det ouppnåeliga. Längtan efter något som aldrig riktigt blev och aldrig kommer att bli. Förberedelserna inför nyårsfesten är oftast mycket roligare än själva 12-slaget och semestern alltid mer perfekt innan den verkligen inträffar. Och ändå är det så svårt att unna sig att längta eller sakna när överflödet ständigt knackar på dörren.
Några som förstått vad vi verkligen behöver är Sörmlands finaste lilla hembageri som varje år håller benhårt på semmelpremiären och uppmanar kunderna att ”Unna dig att längta”. Andra som fattat att det är själva resan som är mödan värd är vissa whiskeyproducenter som säljer andelar i whiskeyfat där kunden får sukta i 15 år innan spriten mognat och flaskorna levereras. Kanske är nästa steg en egen facebook-grupp för oss som vägrar klä julgranen före den 23 december och en folkrörelse för mindre och dyrare godispåsar, nationell nedsläckning av alla streamingtjänster en kväll i veckan och söndagsstängt i alla affärer.
Kan det vara så att det skenande dieselpriset och transportkaoset som hotar årets julhandel det som kommer att ge oss den bästa julen någonsin. Jag ber att få önska en stillsam och lite dyster höst och en riktigt långtråkig helg!
