Jag är inte så förtjust i hösten. Men det skiter den i. Den kommer i alla fall. Nå, det har blivit lättare med åren. Förr hade jag rena ångestkänslor när hösten slog till. Nu kan jag lättare se skönheten den för med sig. De långa skuggorna om morgnarna och kvällarna. Stjärnhimlen som plötsligt finns där igen, efter att ha varit osynlig i sommarens ljus. #Hej Orion! Kul att ses igen!” Och alla färgerna såklart!
Men min egen personliga höstfavorit är ändå detta: När jag åker bil på vägar som slingrar sig mellan åkrar och fält, som ännu är gröna, brukar jag hålla utkik mot där fältet möter skogen. Ibland kan man då se att löven från ett träd som står precis vid åkerkanten, ligger gulröda i det gröna gräset i exakt samma form som trädets krona. Det ser lite ut som om det skulle vara en skugga av trädet, fast färgglad. Det måste vara ett sällsynt fenomen, för man ser det inte så ofta. Det hänger ju på att trädet släppt alla sina löv nästan på en gång och att vinden varit precis lagom och blåst från samma väderstreck en stund. Det är nog också mycket därför jag tycker det är så vackert – det är många omständigheter som ska klaffa för att det ska uppstå.
Det får mig att tänka lite på naturen och hur vi lever våra liv. Alla dessa omständigheter som gör att liv uppstår och att kretsloppet har sin gång. Ser vi vår del i det, vi människor, eller ställer vi oss utanför? Det är så lätt för oss att göra våra små problem så stora. Och när vi gör det, gör vi samtidigt de stora probemen så små. Det är så lätt att gå i bitar över en liten repa i billacken, en finne på näsan, eller människor som i text inte kan skilja på de och dem. Jag vet inte varför det blivit så och jag klandrar ingen. Själv går jag fullständigt i taket när jag ser någon skriva ”dem vet inte vad dem gör”. Men jag försöker att inte göra en så stor grej av det. Jag förstår ju i alla fall vad de menar.
Jag tror att det finns någon sorts inbyggd kod i oss människor, som ”vill” att vi ska förstöra vår planet. Som om vi vore ett virus, som naturen skapat. Ni vet, den där gräshoppsstormen, som det pratas om i bibeln – jag tror att den faktiskt kan vara vi.
Jahaja… när nu jag läser tillbaka i min text, ser jag att min höstångest kanske inte är helt under kontroll i alla fall… Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå för våra barn i framtiden. Hur ska deras värld se ut, egentligen? Går det att reparera det vi ställt till med, eller är det redan för sent? Eller, som jag läste någonstans: ”We need to start worrying about what kind of world we are going to leave for Keith Richards”. Jo, det går ju såklart att skämta om allt och jag tycker den texten är ganska kul!
Men där har vi fenomenet återigen; Vi gör dom stora problemen små, genom att göra små problem stora. Detta har har jag inte läst någonstans, så om ni använder det kan ni gärna ange att ni citerar mig. Kanske det kan bli mitt enda bidrag till en bättre värld? Litet, men ack så välment. Hoppas ni inte blir för tungsinta av denna höstångestkrönika. Egentligen är jag en liten glad före detta rörmokare från Flen, som tycker att livet är ganska underbart. Men ibland märker man inte det.
