Häromdagen gick jag in på nätbanken för att beställa ett nytt betalkort. Till min förvåning såg jag att någon redan hade lagt en beställning i mitt namn. Skumt. Först tänkte jag på Nigeriabrev, nätfiske och andra fiberförmedlade bedrägerier. Var en makedonsk nätpirat ute efter mina surt förvärvade lingonören?
Efter några sekunders eftertanke ringade jag in en ny huvudmisstänkt. Kunde jag möjligen ha uträttat bankärendet tidigare i veckan, utan att ens komma ihåg det? Eftersom jag inte hade lust att ringa bankens kundtjänst och avslöja mitt teflonminne, så väntade jag några dagar. Mycket riktigt: snart nog låg ett sprillans Master Card i brevlådan.
Vet inte om ni har märkt det, men min känsla är att allt fler oroar sig för Alzheimers. Morgonsoffor och kvällstidningar är fulla av demens, afasi och minnesluckor. Vänner och bekanta klagar över att de tappar namn, ord, koder och personnummer. Visst, en del av oss har kanske verkligen drabbats av presenil demens. Men i de flesta fall ligger förklaringen snarare i vår så kallat moderna livsstil. Vi skyfflar runt så enorma dynghögar av information att glömska och förträngning blir en överlevnadsstrategi, snarare än en sjukdom.
En del av problemet är alla digitaliserade tjänster som smärtfritt och sömlöst hjälper oss att hantera ännu en streamingtjänst, ytterligare några meddelanden, fler myndighetskontakter, fotoalbum, dokument, ljudböcker, åtgärdsplaner och projektrum. Mer dynga, ös på med ett klick bara, vi kan nog hantera det! 5, 6, 7G – fyll hela Norrland med serverhallar!Men vad ska vi ha skiten till? Vem minns väl en automatisk inloggning, en robotskriven notis i lokaltidningen (fruktansvärt, lägg ned!) eller en automatiskt genererad födelsedagsgratulation?
Däremot minns jag fortfarande känslan av att stiga in på ett fysiskt bankkontor med en bunt räkningar i handen. De tunga glasdörrarna, doften av nyskurat marmorgolv, bläck, blanketter och parfym från den chica kassapersonalen, som hade lagt minst en halvtimme på makeup och håruppsättningar. Där stod jag och skrev på papper, för hand, säkert rätt irriterad över hur många nummerlappar som var före mig. Inte vet jag om bankbesöket egentligen var minnesvärt, men det var en del av livet som jag ännu minns. Och jag vill trots allt minnas mitt liv.
Det allvarligaste med den digitala inflationen och glömskan är hotet mot framtidens historia. Det talas mycket om e-arkiv och långtidslagring av det pappersfria samhällets minnen. I själva verket vet ingen hur vi ska kunna bevara ett historiskt intressant urval av de cirka 74 zettabyte data som skapas under 2021. Om femtio år det kanske inte bara mitt bankkort som är bortglömt, utan betydligt mycket viktigare händelser i vår privata och gemensamma historia.
