”Det kommer vara svårt att undvika den. Det kommer inte inifrån vad jag känner men jag börjar sakta men säkert att påminnas om den och pådyvlas den från alla möjliga och omöjliga håll. Media, nyheter, släkt och medmänniskor.
Det är ett halvår kvar nu, tills jag fyller 50 år och krisen borde vara ett faktum. Hittills har mitt enda huvudbry varit hur den siffran ska firas. De senaste veckorna har det dock hänt något. Jag planerar ett besök hos frisören och en bekant frågar hur jag tänker. Klipper jag mig kort i en klassisk tantfrisyr eller ska jag gå för att klippa mig moderiktigt och se ut som någon som pinsamt nog vill låtsat se yngre ut än vad jag är?
Va? Jag ska ju bara gå och klippa mig i min vanliga axellängdsfrisyr.
Senare på kvällen tittar vi på nyheterna, sambon och jag. Där berättar de om den så kallade ålderismen på arbetsmarknaden. Efter 50 är det tydligen kört att få ett jobb. Det klickar till inom mig, av sorg. Jag som har så mycket mer att ge som resurs på en arbetsplats. Är det kört nu? Jag har ju knappt börjat. Reklamen i mina sociala medier har trappats upp i takt med att det närmar sig. Budskapet är tydligt, jag ska inte vara nöjd med att kropp och knopp förändras.
Det mesta går tydligen att fixa, bara man har pengar så kan man snart se ut som en barbiedocka (vilket sen 1959 stadigt varit vår främsta rolemodel i utseende och skönhetsfrågor). Självklart har jag redan märkt att det finns vissa kläder som inte passar mig längre. Dels på grund av att midjan inte längre är vad den varit.
Men så mycket har jag inte emot mitt nya midjemått att jag måste börja förakta mig själv tänker jag.Jag märker också av en nyfikenhet hos äldre kvinnor att veta om jag har märkt av den så kallade övergångsåldern ännu? Och i frågan finns så gott som alltid en ton av skadeglädje. Som att “du kommer minsann inte slippa undan, vi ska alla den vägen vandra”. Tack, jag var med på biologilektionen redan i högstadiet och inhämtade den här informationen. Kanske att ingången istället kunde vara “jag finns här om det blir några jobbiga år, om du behöver prata eller hjälp med annat”. Det hade jag uppskattat. För jag vet att det kan komma att bli riktigt tufft. Men det kan också bli tvärtom.
Så kommer en kall vecka då jag tar fram höst- och vintergarderoben och stuvar undan sommarkläderna. Jag märker att det gått in i mig, budskapet. Varje plagg granskas med ögon jag inte tidigare har haft. Är den här kjolen för kort? Kan jag verkligen ha massa t-shirts med olika rockmusiker på, är inte det lite pubertalt? Ser jag ut som jag vill vara ung ut men inte är det i den här klänningen och är jag för tantig i den här blommiga? Vad är det som händer?
Jag bestämmer mig för att ta på mig den blommiga till en middag med tonårsdöttrarna. De sitter vid bordet och väntar och jag slänger ur mig frågan.
– Tycker ni att jag ser tantig ut i den här klänningen? Svaren är tydliga, den där frågan vill de inte ha av sin mamma. “Men mamma det där ska väl inte DU bry dig om. Lägg ner!
”Och det så klart jag ska lägga ner- om inte annat för deras skull. För om inte vi innan lägger ner så kommer de här tankarna hela tiden fortsätta att grusa livet för kommande generationer.”
