Dagdröm från långsamtgående fordon

Att köra vatten till djuren på bete med lilltraktorn ger tid för eftertanke, den går otroligt långsamt. Jahaja, tänker jag, det var här jag skulle hamna till slut. I en 30 år gammal traktor, i ständig omloppsbana i utkanten av min barndomsby. Om mitt liv hade varit ett drama så har jag verkligen gjort en bakvänd karriär.
Jag föddes som stjärnan i mitt eget liv. I tidiga år iscensatte jag små lekar och pjäser där jag alltid var huvudpersonen. Katter, kaniner och Lillasyster (förlåt Anna!) fick spela skurkar, pigor och andra, mindre viktiga typer som behövdes för att föra handlingen framåt. När skolstarten kom insåg jag raskt att ett klassrum inte har utrymme för 25 primadonnor och hittade en plats lite i skymundan, en bekväm biroll. En ganska behaglig position där man varken behöver stå i centrum eller utså särskild kritik.
När jag så småningom klev in i arbetslivet var det en statistroll som väntade, när eftervärlden läser protokollen från den avgörande stämman eller årsberättelsen från min första arbetsplats finns inte mitt namn med. Jag var den som tog anteckningar, räknade fram underlag eller spökskrev talet någon annan höll. Det är faktiskt så att det behövs ett stort antal statister i en pjäs. En ”ung kvinna passerar från höger” eller ”tre ungdomar skrattar åt skämtet” eller ”en äldre kvinna tar huvudpersonens hand och hjälper honom rätt”. Det är så berättelsen växer fram och får mening.
Nästa förflyttning på tiljorna tog jag som nybliven mamma. Som förälder fyller man många olika funktioner, för nu är det en ny liten person som är den självklara stjärnan. Man får agera klätterställning, kudde, matmaskin och till de äldre barnen bankomat. Livet som förälder innebär till stor del att utgöra rekvisita åt den kommande generationen.
Nu när jag sitter i min traktor slår det mig att jag numera gått från att vara rekvisita till att snarast utgör en del av kulissen. Det är mina kor som genom att beta skapat den vackra hage som ramar in grannarnas grillparty. Jag är fåraherden i den pastorala idyllen som avbildats med sina djur längst ner i högra fonden när hjälten i filmen passerar på väg till staden. Det är jag som byter färg på kulissen när jag plöjer den gröna vallen och vänder upp den svarta jorden.
Så är min karriär slut nu? Är kulissen slutstationen? Nä, inte på långa vägar! Jag har siktat in mig på sufflörens röda sammetsstol. Där ska jag sitta, med en kopp kaffe i godan ro. Teaterviska åt dem som agerar så att de säger rätt saker och inte glömmer bort sitt uppdrag. Hjälpa publiken att applådera på rätt ställe och se till att berättelsen får mening. Helt enkelt se till att nästa generation kan driva sin verksamhet och leva ett gott liv. Att följa handlingen, men lite från sidan, i bekvämt avstånd från strålkastarljuset. Det vore väl en drömtillvaro ändå?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Det är inte lätt att tajma julen

Jag och dottern kör ut prinskorv och julskinka från gården till storstadens restauranger. Ännu är det bara november men matsalar och restaurangentréer är pyntade och julmusiken flödar. På varje ställe där vi lämnar av kött till julborden får vi smaka diverse godsaker och får små julklappar. På väg hem kör jag lite vilse och vi får ta varvet runt Sergelstorg och NK där det råder full aktivitet för årets skyltning. Alla juleljus glimmar så vackert och vi knaprar pepparkakor i bilen och rattar in kanalen som bara spelar julmusik. Det är så väldigt mysigt och perfekt julstämning att jag blir alldeles orolig.
Får man verkligen göra så? Ta ut julen i förskott när det ännu är mer än en månad kvar till julafton! Tänk om julstämningen bara finns i en viss mängd och hinner ta slut före lucia om vi beter oss så här slarvigt? Att julen liksom hinner ta slut innan den ens börjat. Det är så många tidsaspekter att ta hänsyn till när det närmar sig jul!
Hyacinterna ska hinna slå ut lagom till fjärde advent, klapparna slås in senast dan före dopparedan, och INTE i smyg i köket medans Kalle Anka och hans vänner campar.  Man måste också hinna städa och baka alla kakor och hämta pyntgrönt från skogen. Och varför måste alla julpyssel vara så tidskrävande? Pepparkakshus och hembundna kransar till ytterdörren, här duger det inte med kladdkaka och en liten granruska om man ska tro livsstilsmagasinen.
Knäcken ska koka längre än i fjol då den blev alldeles rinnig, men skinkan ska å andra sidan inte stå i ugnen för länge för då blir den så hiskligt torr och tråkig, Julklapparna var bäst förr men årets dekorationer kommer sannerligen att bli de bästa någonsin! Och så julgranen som inte får tas in för tidigt för då börjar den barra och de godaste kakorna som oftast är slut redan tre dagar före julafton.
Det är sannerligen en utmaning att tidsoptimera julen, denna prestationernas högtid. Nästan varje år uppstår kampen mot klockan den 23 december och jag är beredd att ge upp hela firandet, men så plötsligt blir det midnatt och klockorna på radion ringer in julen. När sedan Jussi sjunger O helga natt och månen lyser över min lilla by då är det jul.
Oavsett om granen kommit in ännu och oavsett om hyacinterna hunnit vissna och knäcken redan är uppäten. Då sitter jag stilla en liten stund vid köksfönstret och tittar ut i julnatten och tiden står hel stilla och tänk, julstämningen tog inte slut i november hur jag än slösade med den – Jag önskar en vacker och glad adventstid med mycket stämning! Jul blir det ändå, förr eller senare, det är jag säker på!

”Akta så du inte ramlar”

”Jaha, Lantz – ska du gå här i 45 år nu då?” Orden kom från en snickare i 50-årsåldern och utttalades i lagret till farsans rörfirma nån gång typ 1983. Jag skrattade väl till lite grann, som man gör när man är en osäker 18-årig rörmokarlärling som tilltalas av en äldre yrkesman, och svarade nåt i stil med ”jo, föffan serru”! Men orden satte sig som en kniv i min hjärna. Var det här mitt livsval? 45 år? Kan man ens leva så länge? Det hela kändes lite overkligt. Men jag trivdes ändå rätt bra som röris och stretade på i ca 15 år, innan dom där orden till slut inte gick att slå bort längre.
Jag var nu en sån där envis jävla superarbetare som nödvändigtvis skulle göra allt själv, istället för att vänta på hjälp. Jag bar badkar uppochnervända över huvudet och toalettstolar slängda över axeln, tre trappor upp. Jag baxade in pannor i pannrum med hjälp av bara en kofot. Bilade upp betonggolv med Hilti-maskin tills fingrarna pirrade av alla vibrationer, och var nästan omöjliga att räta ut. Jag hängde i knävecken med huvudet neråt i brunnar och stod högst uppe på stegar, utan nån som höll i.
Jag började så sakta förstå att om jag höll på såhär så skulle jag inte ha en fungerande kropp när jag så småningom blir gammal. Dessutom var mina händer alltid nariga, spruckna och fulla med sår och skit som aldrig gick bort, utom på semestern. Nå. Vad vill jag nu ha sagt med det här? Vill jag varna någon från att bli rörmokare, eller hålla på med kroppsarbete? Nej, inte alls. Bli gärna rörmokare – det kan vara ett omväxlande kreativt yrke om man som jag gjorde, jobbade i en väldigt liten rörfirma, mestadels i foks villor, lägenheter och sommarstugor. Men be om hjälp.
Använd skyddsutrustning, handskar och knäskydd och ta god tid på dig för att se till att du jobbar säkert. Tack och lov insåg jag att jag liksom ”är den jag är” och att jag nog inte skulle spara mycket av mig själv till äldre dar. Sakta men säkert lyckades jag göra karriärbyte och bli skådespelare, musiker och regissör istället. Jag stretar fortfarande på som en galning i mina olika projekt och föredrar fortfarande att göra så mycket som möjligt själv. För sån är jag. Kan själv! Men mina arbetsuppgifter är så väldigt mycket säkrare och lättare idag. Fast jag är galet förtjust i att hoppa ner på scenen från höga höjder… och att rigga strålkastare högst upp på en stege, utan nån som håller i.
Det finns en teori som säger att ett barn inte ramlar, förrän någon vuxen säger ”akta så du inte ramlar”. En annan teori säger att om ett barn själv får klättra upp på någonting, så ramlar det inte ner. Om barnet däremot blir upplyft, så ramlar det ner lättare. Det är som om barnet som inte fått klättra upp själv, inte vet att det befinner sig på något högt, som det kan vara farligt att falla ner ifrån. Så, låt ditt barn klättra i fred, så länge det eventuella fallet inte är livshotande. Se bara till att vara där när det faller och trösta och krama. Har du tur, får du ett tryggt barn som verkligen ”kan själv”. Och då kan ditt barn bli vad som helst. Kanske till och med rörmokare! …eller skådespelare.

Är det inte dags att vi slutar med slit och släng?

”Jag tycker inte om sådana jag inte känner”. Det var ett av barnen som fällde kommentaren när vi skjutsade några av syskonets kompisar, så där som man gör på landet. Det är ett talesätt som levt kvar i vår familj. En sanning med modifikation; den ena halvan av gänget har väl varit mer utåtriktade än den andra. Men under pandemin har uttrycket fått ny bäring.
Nu börjar tillvaron sakta normaliseras, men snart två år av hålla avstånd, inte handhälsa eller kramas, träffa bara de du lever tillsammans med har satt sina spår. Vi är väl många som vilset vevar omkring med armbågar och knogar nu när restriktionerna tagits bort. För att inte tala om den snabba känslan av panik vid en av de första konserterna efter att publiktaket tagits bort och jag insåg att vi skulle bänka oss tätt intill vilt främmande människor. Vi tittade förläget på varandra och höll liksom andan. Jag bad en tyst bön att jag inte skulle hosta. Inte för att jag var sjuk, men…
Andra verkar ha hämtat sig snabbare. Smogen och koldioxidutsläppen som minskade under den värsta pandemitiden ökar igen. Liksom allehanda infektioner som var som bortblåsta under avståndens tid. Resorna till Thailand och andra soldestinationer går som smör i solsken och nu tycks ett av de stora bekymren vara att det hakar upp sig i transportkedjorna så att hyllorna kanske ska gapa tomma till julhandeln. Ve och fasa om vi inte kan shoppa loss nu när vi äntligen får trängas i köpladorna igen. Att vi har så svårt att dra lärdomar?
Jobba hemma har inneburit ett uppsving för mjukiskläder istället för ständig klädshopping. Nu spår modeoraklen att vi står inför en period när det ska kompenseras, med mer extremt mode. Det lär väl inte slå igenom här hemma. Jag bär normalt mina kläder tills de ramlar av kroppen. Häromdagen råkade jag lyfta på armen framför spegeln innan jag åkte i väg på ett jobb. Ett stort hål gapade på armbågen, så nu får den tröjan väl förpassas till stallkläderna om jag inte syr på en lapp. En av mina absoluta favoriter…Allvarligt talat: är det inte dags att vi slutar med slit och släng? Statistiken säger att vi köper 15 kilo kläder per svensk varje år – och slänger 11! Många använder bara plaggen de köpt någon enstaka gång och fasar för att bli påkomna med att bära samma kläder som de tidigare haft på någon fest. Med tanke på alla kemikalier och allt vatten som går åt för att tillverka våra kläder – ofta i länder i tredje världen med vidrig arbetsmiljö – borde vi verkligen välja dem med omsorg och använda dem tills de är utslitna och råvaran kan återvinnas.
Hög tid att börja reparera, fram med stoppnålar och tvingar. Vägra att köra ett tämligen nytt kylskåp till tippen för att det inte går att byta en trasig kompressor. Eller ännu värre för att det inte följer rådande kökstrender. Är det någon som uppmärksammat att det pågår ett klimatmöte i Glasgow?

”Jag vill inte ha Zuckerbergs scones”

Jag är hemma och bakar scones åt barnen. Höstlovet har just börjat, solen tittar fram och de sista guldgula björklöven virvlar runt i vår ostädade trädgård. På radion (ja, FM-radion finns fortfarande) talar den alltid lika käckt rödrosiga Mark Zuckerberg om ”Meta” som hans imperium alltså ska heta i framtiden.
Mark – hur gammal har grabben blivit nu, nio år? – målar upp en tillvaro där vi sugs in i nya skärmvärldar, inte de där trista som han råkade skapa först, med hat, hot och nednötande nätmöten. Nej, i framtiden kommer vi att leva i mysiga metaverse, där vi kan gå omkring hemma fast i digital form, sätta på oss ”skins” istället för kläder och gå på möten med kollegor som ser ut som brontosaurier, Jesus från Nasaret – eller kanske till och med sig själva! Så tokigt!
De nya metaversemötena kommer inte att vara som dagens glåmiga distansträffar, nej snart kommer vi att kunna se varandra i ögonen (mäktigt!) och vara sociala på ett nästan mänskligt sätt. Bäst av allt: du kan bo på en jäkla soptipp och ändå njuta av utsikten. Den går ju att byta ut! Börjar din partner se trist ut? Nytt skin! Bråkar barnen? Skicka dem till en parallell verklighet! Dröna hem dina scones, perfekt gyllenbruna varje gång.
Jag kikade in hos Facebook nån gång under 2008 tror jag. En kompis bjöd in mig, och vänner ska förstås vara vänner, så jag testade. Det var ju eoner av tid sedan, med internetmått mätt, så jag chockerades av plattformens påträngande, beskäftiga uppträdande: ”Hej Johan, kolla här, du vill såklart ha kontakt med Pernilla från 9b, minns du? Här är det full rulle förstår du, Perra från femman och exgrannen Jocke är redan igång med massor av vänner – fler än du! Snacket pågår dygnet runt, missa inget – status?” Jag backade ut, hoppades att ingen hann se mig, och stängde dörren.
Jag försöker att inte hänga upp mig på vad andra människor gör eller inte gör. Golf, segling, frimärkssamlande, agility – jag fattar inte vitsen, men det är okej att andra håller på. Ungefär så tänkte jag om sociala medier och ”plattformssamhället” också till en början. Andra var på golfbanan, Facebook eller Myspace (minns ni?). Jag var någon annanstans och gjorde andra, mer eller mindre meningslösa saker.
Men frimärkssamlande och orimligt mycket tid på putting green skadar ju inte andra; ett överdrivet fokus på att få hunden att krypa genom plasttunnlar hotar inte demokratin eller våra sociala förmågor. Det här är något annat.
Jag vill inte tillbringa framtiden antingen i en låtsasvärld, diktatoriskt styrd av en rödlätt IT-entreprenör, eller på en fjärran koloniserad planet, styrd av en lite tyngre och mer kolerisk variant av diktator ett. Jag bakar hellre mina scones själv, med samma barn och samma småröriga utsikt som vanligt.

”Det är märkligt det där med chefer”

Nu är det chefskris i en av våra sörmländska kommuner igen. En enhetschef anklagas i tidningen för att inte lyssna på personalen och använda sig av härskartekniker. Det är inte första gången, och säkert inte sista, som det händer. Chefer som får personalstyrkan emot sig finns det gott om exempel på genom arbetslivshistorien, antingen i det tysta eller öppet i media.
Vad som kännetecknar en bra chef är ju högst individuellt. Det som känns bra för mig känns kanske inte bra för dig. Det kan också vara så att man behöver olika typer av chef beroende på var i sin yrkeskarriär man är. Som ny vill jag ha en mer tydlig och handfast chef för att veta vad som förväntas av mig som anställd på arbetsplatsen. Efter några år på jobbet så vet man förhoppningsvis det (om man haft en tydlig chef) och vill ha lite friare tyglar för att ta sig till målet.
Vi har väl alla haft chefer som vi går mer eller mindre ihop med. Själv hade jag en som lovade stort men höll tunt, som ville detaljstyra mig i det jag fått förtroende att utföra och som i ett så kallat utvecklingssamtal tyckte att jag var “för glad” på jobbet. Tack och hej men nej, sa jag.
Tilläggas kan att det var inte bara jag som hade problem med den detaljstyrande och stressingivande chefen. Företaget tillsatte till och med en utredning. Men det skulle visa sig att chefen hade fortsatt förtroende från ledningen. En av anledningarna till det var att verksamhetsmålen uppfylldes så bra. Hur personalen mådde var sekundärt i sammanhanget.
Det är märkligt det där med chefer. Att vara chef är ju ingen skyddad yrkestitel utan något som faktiskt vem som helst kan bli utsedd till. Bara personen i fråga får förtroende att bli det av den som är högre i hierarkin så att säga. Vad är det då en företagsledning eller offentlig verksamhet vill av sina chefer?
Utan att vara företagsledare eller offentlig arbetsgivare så kan jag tänka att de vill att verksamheten ska rulla på och utvecklas utan grus i maskineriet. Kan det då vara dåligt om personalen mår bra och kanske till och med har roligt på vägen? Det finns bevisligen chefer som klarar av den balansgången- som inte behöver styra med förtryck. Anställ dem vetja!
Som det är nu så verkar det som att har man en gång blivit chef så blir man det gång på gång igen- oavsett historiken. Tas det inte referenser på chefer undrar jag ibland? För jag påminner mig om flera exempel genom åren på personer som går vidare i olika chefstjänster trots att de ödelagt arbetsplatser och personal på löpande band bakom sig tidigare. Plötsligt har hen slutat i den ena kommunen efter mycket tumult för att sedan dyka upp i likadan chefstjänst i grannkommunen, hur kan det vara möjligt?
Det är dags att börja ställa lite krav på chefer. Det lyfts alldeles för mycket lön till personer som om det vill sig riktigt illa kan sätta sår i människor för livet. Kanske är det helt enkelt dags för en examina för chefer, en slags licens som måste förnyas säg var tredje år och då inte av chefens chef utan av personalen.