Det är fredag den trettonde och allt rasar: klimatet, Afghanistan, sängen i gäststugan. Jag står på knä med skruvmejseln i hand och svär över det svenska exportundret, bestående av tunna aluminiumskenor, plast, lim och träflisor. Vi köpte IKEA-möbeln för ett par år sedan. Nu är lådorna spruckna och söndersmulade, omöjliga att laga.
Jag blänger mot kökssoffan, säkert 100 år gammal, i andra änden av rummet. Sågad, hyvlad, ihoptappad och pluggad för hand av en snickare som inte hade en aning om klimatsmarthet eller långsiktig hållbarhet. Men ändå. Den gubben släppte inte ut mer koldioxid än möjligen några oförargliga fjärtar vid hyvelbänken.
Jag sopar upp smulorna efter Kamprad. Jävla spånskivesamhälle. Går ut för att köra skräpet till tippen. Då startar inte bilen. Instrumentpanelen blixtrar och blinkar som ett flipperspel. Aliens? tänker jag. Är de här nu?
Tanken avslöjar mitt bristfälliga intresse för bilars inre, men är faktiskt inte helt ogrundad, åtminstone inte för en person med livlig fantasi. Några dagar tidigare har jag nämligen åkt på UFO-exkursion runt Yngaren med en bekant, en konstnär med särskilt intresse för oidentifierade flygande föremål. Just från södra Sörmland, runt Yngaren och Kolmården, har ovanligt många svårförklarliga observationer rapporterats in.
Vi såg mycket anmärkningsvärt på vår resa genom Bettna, Björkvik, Stigtomta och Vrena – dock inte några UFO:n i ordets bokstavliga mening. Men uppenbarligen har utomjordningarnas kvantfysiska kraftfält ändå lyckats störa ut elektroniken i mitt primitiva fordon. Eller? Vill bilen säga mig något? Är detta en epifani?
Jag ser ut mot 55:an. Trafiken är intensiv, alla ska hem från jobbet. Eller, inte vet jag vart de ska. De tunga plåtskalen, två ton bil, ofta med bara 70 – 90 kilo människa som last, dundrar genom den femton meter djupa klyfta i urberget som sprängdes fram när den nya vägen byggdes för några år sedan. Det går inte att vare sig cykla eller gå på den mötesfria vägen, med vajerräcken och vägren smal som en femtumsplanka.
I Sibirien tinar permafrosten. Marken blir instabil. Hus sjunker och oljeledningar spricker. Ryssarna har under sommaren kört upp kylaggregat för att sänka marktemperaturen. Så att de kan fortsätta pumpa olja och gas som används för att framställa och driva alltmer sinnrika mackapärer, med vars hjälp vi kan nå industrisamhällets och kapitalismens fortsatt meningslösa ändamål. Undergångens kretslopp är mer svårförklarat än alla UFO-rapporter tillsammans.
Spånskivorna landar på komposten. Bilen åker in på verkstaden. Kanske är det något slags medelklassig botgöring, den omvändelse i sista stund som allt fler nu ger uttryck för. Men när vi vaknar den fjortonde augusti utan bil så känner jag mig märkligt fri.
