I en ledare i en av de stora drakarna blev hen symbolen för den förhatliga naturromantiken: att allt fler ser skogen som ett slags väsen med ett eget värde och ett eget liv, en plats där vi kan reparera våra stressade själar. Det var enligt den konservative, manlige skribenten ingen positiv utveckling, utan bara ett hinder för de prövade skogsägarna och skogsnäringen. Ett kalhygge blir enligt tankesättet ett tempel så gott som något – fast snarare för Mammon än för själen. Och en av syndabockarna är Skogs-Mulle som under årtionden lurat ut intet ont anande barn i naturen.
Apropå märklig utveckling: tänk att den svenska regeringen står i opposition till EU när det gäller kraven på att definiera vad som är ett hållbart skogsbruk. Här är det omvärlden som anser att Sverige inte lever upp till kraven. Vi som alltid sett oss som världens miljösamvete. Nu är vi under luppen för alltför hög avverkningstakt och växande storlek på kalhyggena.
Det finns en spillra så kallad naturskog kvar, alltså skog som aldrig varit kalavverkad. Idag är trycket att få hugga ner den enormt. Trots att vi ännu bara anar betydelsen av trädens samarbete med svamparna och mikrolivet under marken. Till exempel är det där den största delen av skogens förmåga att lagra kol finns. Vi vet att det tar lång tid innan mikrolivet återhämtar sig när träden försvunnit.
Det är så mycket kvar att lära om väven av liv. Att träden kan kommunicera med varandra är en omvälvande tanke. Att ett träd som drabbas av ett insektsangrepp kan skicka varningssignaler till sina fränder som kan rusta sig med kemiskt motstånd. Eller att ett svagt träd kan få näring från träd intill. Herr ledarskribent: borde vi inte snarare uppmuntra ödmjukhet och respekt för naturen och arterna som lever vid vår sida.
Personligen känner jag ett större behov av en misstroendeförklaring när det gäller förmågan att skydda strövskogar, lavskrikor och den biologiska mångfalden i stort, än i den något diffusa frågan om marknadshyror. Ett misstroende kanske inte bara mot regeringen utan mot majoriteten av våra folkvalda politiker.Jag sitter i den ljumma sommarkvällen. Över mitt huvud skär tornseglarna genom luften. Deras karaktäristiska skrik när de med öppen mun trålar insekter är en del av definitionen på sommar. Ett bevis på att skyddet av naturen inte är ett särintresse utan en förutsättning för vårt eget liv.Visserligen flyttar snart de första fåglarna tillbaka till sina övervintringsområden. Storspovshonorna lämnar hanarna med de kläckta ungarna, men för många av oss känns sommaren ändå rätt ung.
Jag säger som min gamla rektor: Lär er simma! – och som Fältbiologerna: håll stövlarna leriga!
Heja Skogs-Mulle!
