Spetskompetensen för potatisar

“Du är som en potatis. Dig kan man ha till allt” det var vad min dåvarande chef sa på ett utvecklingssamtal för flera år sen. Jag kände mig glad av att han sa sådär. Växte av att höra att han tyckte att jag var bred i min kompetens och att han kunde ha mig på flera olika poster. Fylla hålen som uppstod vid sjukdom eller annan bortavaro med lilla mig. Jag växte mig till en amöba med min bredd. Tro mig, det uppstod alltid personella hål att fylla. Som mest fyllde jag någon enstaka dag hela 4 personers bortavaro. Ingen fara för mig, jag var ju en potatis – kunde allt.
Med tiden kändes inte den liknelsen lika lockande längre. Att vara en potatis är inte så utvecklande i längden. Man blir lätt en soffpotatis som fastnar. Utvecklingen springer förbi och kvar står man och stampar med sin bredd och ser spetskompetensen utvecklas.
Sen några månader tillbaka så har jag lärt känna en person med en riktigt spetskompetens. Han kan allt om svamp. Inte bara sånt där som entusiastiska svampplockare kan. Som var man har sitt hemliga kantarellställe eller vilka svampar som är ätbara eller inte. Nej, här pratar vi specialkunskaper av rang. Han berättar om svampar som bara växer på höger bakben av en viss insekt. Eller svampen som växer i järnvägs-syllar och förstör räls runt om i världen, the train wrecker. Hans kunskaper är efterfrågade av såväl giftinformationscentralen som av forskare som behöver hans kompetens i sitt arbete.
Jag har ibland gjort halvhjärtade försök att skaffa mig en hobby. Kanske inte med målet att bli expert men med tanken att kunna bemästra ett ämne. Jag har som exempel gjort halvhjärtade försök med såväl odling som att lära mig att sticka och virka. Men växter behöver som bekant vatten och redan där fallerade den idén. Stickning och virkning behöver flinka och viga fingrar och det är inget jag någonsin övat upp framför datorn med pekfingervalsen på tangenterna. Sen kom jag på att jag hade väldigt fin handstil som yngre och att det kanske kunde vara nåt som jag skulle kunna utveckla så här 30 år senare. Jag kollade klipp om lettering eller kalligrafi på youtube och beställde fint papper och pennor. Men när allt det där kom hem så kändes det som att jag satt i första klass och skulle lära mig varje bokstav genom att skriva varenda en ca 50 gånger i rad. Lusten försvann för mig ganska snart och även den hobbyn är nu glömd och gömd i en kista med saker jag inte längre använder. Pennorna har förmodligen torkat.
Men så när jag ligger och soffpotatisar mig så inser jag att det här med att vara en potatis kanske i sig faktiskt är en spetskompetens. Det är inte alla som utan ängslan slänger sig in för att testa och också klara av flera olika saker på en arbetsplats. I min roll som arbetsledare har jag ofta fått lirka för att få människor att känna sig bekväma vid minsta lilla förändring i uppgifter som ska utföras. Det behövs inte mycket förändring för att stressen ska bli påtaglig och sätta sig i humöret.
Som potatis har jag förmånen att våga testa och inte bli stressad över att misslyckas. Där i ligger spetskompetensen för oss potatisar.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil