Nu längtar jag hem. Så innihelvitte. Hem till Flen. Jag är lite förvånad själv, över att jag verkar behöva återvända till mina rötter ibland. Kanske det är för att fylla på lite av det där bränslet, som gör mig till just mig? Och efter mer än ett helt års reserestriktioner verkar tanken just nu vara tom.När allt var som vanligt, reste jag hemåt nån gång i kvartalet. Ibland behövde jag inte ens resa ända till Flen – det kunde räcka med en dag i Stockholm, så var jag nöjd för ett tag. Fast jag bor på Åland, som ibland kan kännas väldigt långt borta, är det ändå fullt möjligt att ta morgonfärjan till Stockholm, promenera där i 7 tim och sen fara tillbaka hem igen. Det gjorde jag ofta. Och ville jag till Flen, så brukade jag övernatta på golvet i brorsans rörfirma, eller ute i hans gästrum. Jag visste nog inte riktigt hur mycket de där hemresorna betydde, innan Corona. Det är väl ofta så, att man inte vet vad man kommer att sakna, förrän det är borta.
Jag sitter just nu i ett kök på en av Ålands allra vackraste öar – Kökar – och blir så himla överraskad, när jag far omkring med cykel på små vägar, ner i vikar och upp på släta berg – överraskad över att jag känner att jag just nu hellre skulle gå längs järnvägsspåret från Flens station ner till Hammarvallen. Eller sätta mig i solen uppe på Östertorpaberget och se ner över Flens centrum. Eller bara gå runt och trampa alla gatorna jag trampade som barn. Det gör ingenting att Flen numera inte alls liknar mitt barndoms Flen, efter rivningshysterin på 80- och 90-talet. Mitt hjärta kunde de i alla fall inte gräva bort. Men jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer att bada vid Orrestaö igen, efter att det gamla hopptornet revs. Där gick nog en gräns. Jag tycker att man åtminstone borde ha återskapat och byggt nytt efter samma modell som det gamla.
Visst är det trevligt med framsteg och förnyelse, men det finns också en trygghet i att en del saker får vara som de alltid varit. En del saker är nog att betraktas som rötter. Och gräver man upp rötter, så börjar snart saker att dö. Men nu släpper vi det här och så kan väl ni komma till mig, eftersom jag inte kan komma till er. Ok? Gör såhär: Gå till googlemaps och slå in Aland archipelago guest artist residence, Hellsö, Kökar i sökrutan. Byt sen från kartbild till satellit (Nere i vänstra hörnet) och förstora sen bilden med plus-knappen, tills ni ser mig stå utanför och vinka. För visst är det väl livestreamat, som allting annat nuförtiden?
Sen kan ni söka er runt på ön och till exempel se den vackra kyrkan vid Hamnö, eller kolla in stenöarna vid Långskär, där Tove Jansson vistades många somrar och fick inspiration till en del av de odödliga figurerna i henns muminvärd. När ni har sett er omkring en stund, kan gå tillbaka till kartbild och trycka på minus tills ni ser Flen och Kökar på samma bild och se att det inte är lika långt bort som man kan tro. Bara 25 landmil fågelvägen. Och just nu går jag här i allt det vackra och önskar att jag vore en fågel. För det spelar just nu ingen roll hur vackert Kökar är, när mitt hjärta är någon annanstans. Vi ses efter Corona. Kram.
