Äntligen kom det lite snövinter. Redan första omgången hann vi få fram skidorna. Det krävdes en god portion god vilja, en hel del gräs stack upp och allt vatten som stod i markerna efter den varma blöta perioden tryckte igenom och sög rejält – men det gick att åka. Luttrad efter de senaste vintrarna trodde jag att det var det hela när allt regnade bort efter mindre än en vecka.
Men vi hade nästan en hel månad med fin skidåkning. Jag avvisar bestämt alla klagomål på snöskottning och den rekordlånga köldperioden. Glädjen verkar vara delad, för i denna sociala distanseringens tid har grannkontakterna inte frusit inne. Tvärtom. Vissa turer har tagit dubbelt så lång tid på grund av alla bekanta i spåret. En del i fortåkarkläder, andra med utflyktsryggan packad.
Tänk så skönt det är att bara släppa hunden rakt in utan att få leriga tassavtryck genom hela huset och så mycket roligt man kan göra i snövintern. Snowracer, skotta fram isen på översvämningen på åkern, för att inte tala om att plötsligt få en inblick i allt som pågår i det vilda.Rådjurens spår där klövarna ritar streck i snön när de kommer ner från skogen ut på fälten. Sorkarnas fina blixtlås är som graffitti på snöytan, tills de försvinner ner i ett runt hål, ner till det subnivala rummet. Därnere har de det bra i skydd under snön, med god tillgång på mat. Om det inte är en uggla som har lyssnat in dem. Det ser märkligt ut med vingavtrycket i snön och den lilla blodfläcken som skvallrar om vad som hänt.
Hararna har vi knappt sett de senaste åren, men nu dök deras fina avtryck upp och vi kunde följa hur ett favoritområde vid sidan av skidspåret blev mer och mer uppbökat för varje dag. Vildsvinens bökande ser man förvisso även under barmarksvintern, men med spårsnö kan man se hur ett spår plötsligt delar upp sig i en solfjäder av sex individer där det blir lite mer lättgånget.
Det är ju många som utnyttjar fenomenet att gå i varandras spår. Tänk så mäktigt att få följa ett vargspår som plötsligt visar sig vara en hel familjegrupp när de kommer ut på en frusen sjö. Det där med att använda varandras spår brukar ofta bli en konflikt när det handlar om skidspår. Länge var jag positivt överraskad över hur bra traktens fotgängare och ryttare var på att inte trampa i skidspåren. Förutom räven då, som regelmässigt har satt sina fina stämplar i spåret och med jämna mellanrum revirmarkerat, både med spillning och urin på spårkanterna.
Men plötsligt dök han upp: en fullvuxen tung hanne. Hans kängor i storlek 43–44 lämnade stora hål i skidspåret. Hur tänkte han där? En bekant som ledsnat på folk som gick i skidspåret satte upp informationsskyltar med olika spår: räv, hare, rådjur. Skoavtrycken i spåret artbestämde hon till idiot. Det skapade en del upprörda känslor i den bygden.
Nu ser det väl ut som att skiddagarna är slut, men jag är beredd att ta emot nästa årstid. Rävarnas hesa parningsrop har slitit sönder vinterkvällarna och kattugglan hoar för fullt nere i ekbacken. Hoppas vi går mot ljusare tider.
