Så fick vi vinter igen, tjoho! Nå… jag gillar egentligen inte vintern särskilt mycket, men den här gången blev jag glad över både snön och kylan. Efter de senaste vintrarna har jag gått och oroat mig för att allt hopp om klimatet nu är ute. Visst – det kanske det är ändå – men när det åtminstone dyker upp en stunds riktig vinter, så tänker jag att det kanske finns hopp i alla fall.
Det känns lite tryggt, att det är vinter när det ska vara vinter. Nu kan vi återigen skotta till oss ett par ordentliga ryggskott, förfrysa händerna när vi skrapar bilrutorna och glömma bort att skotta fram brevlådan så att posten ligger och väntar på oss i närmsta snödriva. Vi kan halka på trottoarer och bryta lårbenshalsar och knäcka svanskotor.
Och så det bästa som finns: Vi kan svänga in bilen på en lite mindre väg på landet och tänka att snön som ligger på den nog inte är så djup och känna hur det går trögare och trögare, för att till sist ge upp och sen försöka backa tillbaka till stora vägen i samma djupa spår som vi själva gjort och sen kan vi misslyckas bara lite, lite grann med det, så att hjulen skär fel och så står vi där halvvägs ner i diket och lyckas ta oss ur bilen och önskar att vi faktiskt hade köpt den där snöspaden som vi alltid sagt att vi skulle ha liggandes i bilen på vintern och så ligger vi där på alla fyra med våra vantlösa händer och försöker gräva fram snön under bilen så gott vi kan.
Snö letar sig in på ländryggen, mellan tröja och byxor och in i skorna och uppe vid nacken och någonstans djupt inne i huvet känner man igen den där känslan och plötsligt är man 8 år igen och ligger i en skidbacke med breda, röda miniskidor i plast fastspända på scooterkängorna och har hela overallen full med snö och remmarna som håller fast skidorna går inte att öppna, för metallspännena är fulla med frusen snö och i ryggsäcken har termosen läckt så att det som en gång var varm choklad nu har fyllt ryggsäckens botten och bildat ett isblock som innehåller en halväten banan, en clementin och tre konstiga degklumpar som inte kan vara något annat än upplösta mariekex. Lovikavantarna är blöta på insidan och har tjocka isklumpar på utsidan och man försöker ta av dem men de väger 300 kilo och kan omöjligen lyftas. Under mössan är pannluggen våt av svett, samtidigt som kinderna är så djupfrysta att man tappat känseln. Läpparna är röda och svidiga av allt snor som runnit och som man försökt slicka bort.
Man tittar lite längtande ner mot vägen som går nedanför backen och ser hur bilförarna vinkar inifrån sina varma kupeer och nånstans tänker man att man önskar att man fick bli vuxen och åka sådär varmt och skönt igenom vintern. Och så är man plötsligt det. Vuxen alltså. Och ligger på alla fyra i en snödriva utanför bilen som står halvvägs ner i ett dike, men som nog enkelt skulle gå att köra upp igen, om man bara hade en snöspade. En sån där som man alltid har sagt att man ska köpa och ha liggandes i bilen på vintern.
Till slut ger man upp och sitter bara där, med ryggen mot bilen och flåsar och tittar på vinterlandskapet. För det är ju ändå så vackert. Att titta på. Genom ett fönster med en brinnade kamin bakom ryggen. För det tycker jag om: Att elda i kaminen. Oj, den här texten bara rann ur mig. Minns inte hur den började. Sa jag att jag egentligen inte gillar vintern särskilt mycket…?
