Årets jul blir annorlunda

För första gången på 12 år, kommer vi inte att åka till Ekenäs kvarn, mellan Vadsbro och Bettna och sjunga engelska christmas carols singalong med cirka 120 andra, under två stämningsfulla kvällar. Vännen och musikern, Ray Cooper kommer inte att sitta vid tramporgeln, våra familjer kommer inte att leda allsången och jag kommer inte att läsa Viktor Rydbergs Tomten, till bruset av kvarnforsen utanför. Sara kommer inte att pynta kvarnen med granris och sälja mince pies. Inget blir som det brukar, helt enkelt.
Traditioner bryts. Mina pojkar sätter nästan carolskvällarna i kvarnen högre än själva julafton. För min 13-åring har det ju alltid varit så, under hela hans liv. Första gången vi sjöng in julen där, hängde han i en bärsjal på mammas mage – de senare åren har han varit fika- och glöggförsäljare. Det blir en annorlunda jul, på alla sätt. Säkert blir det så för er också. Men kanske man kan försöka se det på ett annat sätt, istället för att gå omkring och sörja över allt som inte blir som det borde?
Det heter ju att man ska tillbringa julen med sina nära och kära. Nu blir det ju kanske så att man får krypa in i själva kärnan av uttrycket: Vi får fira julen med våra ALLRA näraste och käraste. Familjen. Sambon. Partnern. Rumskamraten. Vi som lever ihop i samma hushåll, varje vardag året runt. Vi i vår familj har faktiskt provat det ett par gånger redan innan pandemin. Det blev jätte… konstigt.Första gången. Vi bestämde ett år att denna jul, ska vi inte åka någonstans utan bara vara tillsammans i hemmet och fira i lugn och ro. Gott så. Men hur vi än försökte, så ville inte den ”rätta” julkänslan infinna sig. Det tog ett tag innan vi insåg att detta med ”att vara tillsammans, bara vi”, ju var något som vi som hemundervisarfamilj gjorde i stort sett varje dag. Det blev liksom inte ”nu-ska-vi kura-ihop-oss-runt-tända-ljus-och-julgran-och bara-vara-tillsammans. Det blev ”varför-är-allting-precis-som-vanligt”? Nå, vi lärde oss av misstaget och har sedan dess gjort samma sak, med trevligare resultat.Jag tror att det handlar om att byta ”mind-set”.
Ändra inställning till vad julen är, eller borde vara. Det är så lätt att säga att julen ska vara fridfull och sen dränka den i Kalle Anka, dyra julklappar, öl, sprit, vin och blinkande ljusslingor både inom- och utomhus. Var finns den inre friden i detta?
Mitt bästa jultips detta corona-år, blir därför: Häng i köket tillsammans och laga mat. Tänd bara levande ljus. Ha stillsam julmusik i bakgrunden. Vräk er i soffor, fåtöljer och på golv och läs och prata med varann om just ingenting. Andas. Kramas och pussas. Spela sällskapsspel. Ha lite tråkigt. Tänk inte att julen inte blir som den ska. För det kanske är just det den gör.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

”Det är märkligt det där med chefer”

Nu är det chefskris i en av våra sörmländska kommuner igen. En enhetschef anklagas i tidningen för att inte lyssna på personalen och använda sig av härskartekniker. Det är inte första gången, och säkert inte sista, som det händer. Chefer som får personalstyrkan emot sig finns det gott om exempel på genom arbetslivshistorien, antingen i det tysta eller öppet i media.
Vad som kännetecknar en bra chef är ju högst individuellt. Det som känns bra för mig känns kanske inte bra för dig. Det kan också vara så att man behöver olika typer av chef beroende på var i sin yrkeskarriär man är. Som ny vill jag ha en mer tydlig och handfast chef för att veta vad som förväntas av mig som anställd på arbetsplatsen. Efter några år på jobbet så vet man förhoppningsvis det (om man haft en tydlig chef) och vill ha lite friare tyglar för att ta sig till målet.
Vi har väl alla haft chefer som vi går mer eller mindre ihop med. Själv hade jag en som lovade stort men höll tunt, som ville detaljstyra mig i det jag fått förtroende att utföra och som i ett så kallat utvecklingssamtal tyckte att jag var “för glad” på jobbet. Tack och hej men nej, sa jag.
Tilläggas kan att det var inte bara jag som hade problem med den detaljstyrande och stressingivande chefen. Företaget tillsatte till och med en utredning. Men det skulle visa sig att chefen hade fortsatt förtroende från ledningen. En av anledningarna till det var att verksamhetsmålen uppfylldes så bra. Hur personalen mådde var sekundärt i sammanhanget.
Det är märkligt det där med chefer. Att vara chef är ju ingen skyddad yrkestitel utan något som faktiskt vem som helst kan bli utsedd till. Bara personen i fråga får förtroende att bli det av den som är högre i hierarkin så att säga. Vad är det då en företagsledning eller offentlig verksamhet vill av sina chefer?
Utan att vara företagsledare eller offentlig arbetsgivare så kan jag tänka att de vill att verksamheten ska rulla på och utvecklas utan grus i maskineriet. Kan det då vara dåligt om personalen mår bra och kanske till och med har roligt på vägen? Det finns bevisligen chefer som klarar av den balansgången- som inte behöver styra med förtryck. Anställ dem vetja!
Som det är nu så verkar det som att har man en gång blivit chef så blir man det gång på gång igen- oavsett historiken. Tas det inte referenser på chefer undrar jag ibland? För jag påminner mig om flera exempel genom åren på personer som går vidare i olika chefstjänster trots att de ödelagt arbetsplatser och personal på löpande band bakom sig tidigare. Plötsligt har hen slutat i den ena kommunen efter mycket tumult för att sedan dyka upp i likadan chefstjänst i grannkommunen, hur kan det vara möjligt?
Det är dags att börja ställa lite krav på chefer. Det lyfts alldeles för mycket lön till personer som om det vill sig riktigt illa kan sätta sår i människor för livet. Kanske är det helt enkelt dags för en examina för chefer, en slags licens som måste förnyas säg var tredje år och då inte av chefens chef utan av personalen.

Vi präglas av ett förödande överflöd

Allt, nu. Så lyder samtidens valspråk. Vi lever i en tid, i en del av världen som präglas av ett förödande överflöd. Mat, kläder, upplevelser och underhållning i ett aldrig sinande flöde. Konsumtion, rekreation och arbete är möjligt 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året.
Men när allt är tillgängligt alltid – vad blir då riktigt eftersträvansvärt? När vi aldrig behöver längta eller vänta, hur kan då något bli unikt? Kanske är just längtan den största bristvaran, pusselbiten som saknas oss.
Forskare är överens som att den mänskliga hjärnan behöver ha långtråkigt för att utveckla kreativitet. Och samtidigt fyller vi effektivt varje tillfälle till ineffektivitet med aktivitet. Tågresan är lagom lång för ett digitalt möte, skogspromenaden maxas med en ljudbok och fem minuter i väntrummet blir ett ypperligt tillfälle att kolla mailen. Önskar du en blommig klänning är all världens klänningar ett kontokortsklick bort innan den landar i brevlådan tre dagar senare, vill du fira jul i oktober finns både julmust och skinka i butikshyllan.
Jag försöker – utan större framgång – förklara för mina barn hur god coca-cola var när jag var liten och jag och min syster vid högtidliga tillfällen fick dela på en 33-cl flaska. Mina barn sneglar på den 2-liters petflaska som det bruna vardagsbubblet kommer i idag och försöker ta in vidden av hur det var att vara barn på 1900-talet. Jag fortsätter att berätta om livet före snabbmatskedjornas och streamingtjänsternas tid och de gapar av häpnad över att tecknad film visades i Sveriges Television enbart 10 minuter varje lördagsmorgon eller hur vi väntade vid radion, timme ut och timme in för att försöka tajma favoritlåten och spela in den på kassettband.
Skimret kring barndomens jul eller föremålet för den obesvarade ungdomskärleken ligger ju i det ouppnåeliga. Längtan efter något som aldrig riktigt blev och aldrig kommer att bli. Förberedelserna inför nyårsfesten är oftast mycket roligare än själva 12-slaget och semestern alltid mer perfekt innan den verkligen inträffar. Och ändå är det så svårt att unna sig att längta eller sakna när överflödet ständigt knackar på dörren.
Några som förstått vad vi verkligen behöver är Sörmlands finaste lilla hembageri som varje år håller benhårt på semmelpremiären och uppmanar kunderna att ”Unna dig att längta”.  Andra som fattat att det är själva resan som är mödan värd är vissa whiskeyproducenter som säljer andelar i whiskeyfat där kunden får sukta i 15 år innan spriten mognat och flaskorna levereras. Kanske är nästa steg en egen facebook-grupp för oss som vägrar klä julgranen före den 23 december och en folkrörelse för mindre och dyrare godispåsar, nationell nedsläckning av alla streamingtjänster en kväll i veckan och söndagsstängt i alla affärer.
Kan det vara så att det skenande dieselpriset och transportkaoset som hotar årets julhandel det som kommer att ge oss den bästa julen någonsin. Jag ber att få önska en stillsam och lite dyster höst och en riktigt långtråkig helg!

”Som om vi vore ett virus, som naturen skapat”

Jag är inte så förtjust i hösten. Men det skiter den i. Den kommer i alla fall. Nå, det har blivit lättare med åren. Förr hade jag rena ångestkänslor när hösten slog till. Nu kan jag lättare se skönheten den för med sig. De långa skuggorna om morgnarna och kvällarna. Stjärnhimlen som plötsligt finns där igen, efter att ha varit osynlig i sommarens ljus. #Hej Orion! Kul att ses igen!” Och alla färgerna såklart!
Men min egen personliga höstfavorit är ändå detta: När jag åker bil på vägar som slingrar sig mellan åkrar och fält, som ännu är gröna, brukar jag hålla utkik mot där fältet möter skogen. Ibland kan man då se att löven från ett träd som står precis vid åkerkanten, ligger gulröda i det gröna gräset i exakt samma form som trädets krona. Det ser lite ut som om det skulle vara en skugga av trädet, fast färgglad. Det måste vara ett sällsynt fenomen, för man ser det inte så ofta. Det hänger ju på att trädet släppt alla sina löv nästan på en gång och att vinden varit precis lagom och blåst från samma väderstreck en stund. Det är nog också mycket därför jag tycker det är så vackert – det är många omständigheter som ska klaffa för att det ska uppstå.
Det får mig att tänka lite på naturen och hur vi lever våra liv. Alla dessa omständigheter som gör att liv uppstår och att kretsloppet har sin gång. Ser vi vår del i det, vi människor, eller ställer vi oss utanför? Det är så lätt för oss att göra våra små problem så stora. Och när vi gör det, gör vi samtidigt de stora probemen så små. Det är så lätt att gå i bitar över en liten repa i billacken, en finne på näsan, eller människor som i text inte kan skilja på de och dem. Jag vet inte varför det blivit så och jag klandrar ingen. Själv går jag fullständigt i taket när jag ser någon skriva ”dem vet inte vad dem gör”. Men jag försöker att inte göra en så stor grej av det. Jag förstår ju i alla fall vad de menar.
Jag tror att det finns någon sorts inbyggd kod i oss människor, som ”vill” att vi ska förstöra vår planet. Som om vi vore ett virus, som naturen skapat. Ni vet, den där gräshoppsstormen, som det pratas om i bibeln – jag tror att den faktiskt kan vara vi.
Jahaja… när nu jag läser tillbaka i min text, ser jag att min höstångest kanske inte är helt under kontroll i alla fall… Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå för våra barn i framtiden. Hur ska deras värld se ut, egentligen? Går det att reparera det vi ställt till med, eller är det redan för sent? Eller, som jag läste någonstans: ”We need to start worrying about what kind of world we are going to leave for Keith Richards”. Jo, det går ju såklart att skämta om allt och jag tycker den texten är ganska kul!
Men där har vi fenomenet återigen; Vi gör dom stora problemen små, genom att göra små problem stora. Detta har har jag inte läst någonstans, så om ni använder det kan ni gärna ange att ni citerar mig. Kanske det kan bli mitt enda bidrag till en bättre värld? Litet, men ack så välment. Hoppas ni inte blir för tungsinta av denna höstångestkrönika. Egentligen är jag en liten glad före detta rörmokare från Flen, som tycker att livet är ganska underbart. Men ibland märker man inte det.

”Valla får eller nosa rätt på knark”

Så blev det då höst med besked. Regn, rusk och hård blåst. Tänk att man blir så överraskad när det behagliga vädret – soligt, varmt med hög klar luft – ersätts av detta. Lurad varje år. Det är inte bara rusket och de smygande höstfärgerna som signaler höst. Fågelflockarna som drar fram och tillbaka berättar också om uppbrott. Tranorna har formerat sig i fylkingar ett bra tag, gässens kackel fyller luftrummet och vråkarna har jamande tagit höjd under de solvarma dagarna. Just nu i de tidiga oktoberdagarna finns det inte mycket termik att använda.
Kanske är det rovfågel man skulle vara? Låta sig lyftas högt upp i skyn, för att sedan släppa taget och sträcka söderut till behagligare temperaturer. Stig Dagerman påstod i en dikt som handlade om flyktingarna från spanska inbördeskriget att fåglarna till skillnad från människorna valt flykten. Men egentligen är väl de också tvingade, trots att många inte kommer överleva de strapatsfyllda resorna.
Kungsfågeln som är vår minsta fågel kan välja att flytta till södra Europa eller ännu längre bort till Asien. Vilken prestation av en varelse som väger mellan fem och sex gram och måste ladda upp tillräckligt med flygbränsle i form av fett. Tillräckligt för flygsträckan, men inte för mycket. Då blir det för tungt. Båtar på öppet hav får ibland besök av utmattade fåglar som söker asyl. En del kungsfåglar väljer att stanna kvar här över vintern. Det är inte heller riskfritt. Blir det kallt gäller det att överleva varje natt tills det går att äta igen. Och då gäller det att inte råka ut för sparvugglan. Att vara kungsfågel verkar för stressigt, tänker jag. Alla har väl lekt tankeleken: vilket djur skulle du vilja vara. Sparvuggla kanske är bättre. Den lilla ugglan, som naglar fast dig med sin knivskarpa blick och härskar över skogens småfåglar.
När jag var yngre svarade jag alltid häst. Det jag såg framför mig var en vild häst som galopperade med fladdrande man över stäppen. Men nu tänker jag att risken är betydande att jag som häst hamnar i en pytteliten hage, i värsta fall utan en kompis att klia på och sätts i fängelse i isoleringscell varje natt.  
Människans bästa vän då; att vara glad, vifta på svansen, gå långa promenader med min människa som säger att jag är den bästa som finns. Kanske jobba lite för mitt uppehälle. Valla får eller nosa rätt på knark? Men tänk om jag blir en sån där accessoar som stoppas ner i en väska och får chicka kläder. Eller coronahund som blir omplacerad när mina människor måste jobba på kontoret igen och hunddagis är alldeles för dyrt. Eller kanske ännu värre: få bo kvar och vara ensam hemma hela dagarna.
Grannskapets korpar tumlar lekfullt runt i luften. De stannar här på vintern. Något mer självständigt och kaxigt än en korp får man väl leta efter. Och jag gillar ju vinter. Korp kan nog vara något.
Förresten gillar jag ju hösten också. Eftersom jag ligger lite efter med skörden till exempel får jag väl tacksamt ta emot det milda vädret och fortsätta ta upp potatisen.

Digitaliseringen raderar minnesbanken

Häromdagen gick jag in på nätbanken för att beställa ett nytt betalkort. Till min förvåning såg jag att någon redan hade lagt en beställning i mitt namn. Skumt. Först tänkte jag på Nigeriabrev, nätfiske och andra fiberförmedlade bedrägerier. Var en makedonsk nätpirat ute efter mina surt förvärvade lingonören?
Efter några sekunders eftertanke ringade jag in en ny huvudmisstänkt. Kunde jag möjligen ha uträttat bankärendet tidigare i veckan, utan att ens komma ihåg det? Eftersom jag inte hade lust att ringa bankens kundtjänst och avslöja mitt teflonminne, så väntade jag några dagar. Mycket riktigt: snart nog låg ett sprillans Master Card i brevlådan.
Vet inte om ni har märkt det, men min känsla är att allt fler oroar sig för Alzheimers. Morgonsoffor och kvällstidningar är fulla av demens, afasi och minnesluckor. Vänner och bekanta klagar över att de tappar namn, ord, koder och personnummer. Visst, en del av oss har kanske verkligen drabbats av presenil demens. Men i de flesta fall ligger förklaringen snarare i vår så kallat moderna livsstil. Vi skyfflar runt så enorma dynghögar av information att glömska och förträngning blir en överlevnadsstrategi, snarare än en sjukdom.
En del av problemet är alla digitaliserade tjänster som smärtfritt och sömlöst hjälper oss att hantera ännu en streamingtjänst, ytterligare några meddelanden, fler myndighetskontakter, fotoalbum, dokument, ljudböcker, åtgärdsplaner och projektrum. Mer dynga, ös på med ett klick bara, vi kan nog hantera det! 5, 6, 7G – fyll hela Norrland med serverhallar!Men vad ska vi ha skiten till? Vem minns väl en automatisk inloggning, en robotskriven notis i lokaltidningen (fruktansvärt, lägg ned!) eller en automatiskt genererad födelsedagsgratulation?
Däremot minns jag fortfarande känslan av att stiga in på ett fysiskt bankkontor med en bunt räkningar i handen. De tunga glasdörrarna, doften av nyskurat marmorgolv, bläck, blanketter och parfym från den chica kassapersonalen, som hade lagt minst en halvtimme på makeup och håruppsättningar. Där stod jag och skrev på papper, för hand, säkert rätt irriterad över hur många nummerlappar som var före mig. Inte vet jag om bankbesöket egentligen var minnesvärt, men det var en del av livet som jag ännu minns. Och jag vill trots allt minnas mitt liv.
Det allvarligaste med den digitala inflationen och glömskan är hotet mot framtidens historia. Det talas mycket om e-arkiv och långtidslagring av det pappersfria samhällets minnen. I själva verket vet ingen hur vi ska kunna bevara ett historiskt intressant urval av de cirka 74 zettabyte data som skapas under 2021. Om femtio år det kanske inte bara mitt bankkort som är bortglömt, utan betydligt mycket viktigare händelser i vår privata och gemensamma historia.