Krönika i en tid som snart är glömd

Jag hämtar tidningen. Kisar mot postlådorna. Är det gryning, skymning eller mittemellan? Det är en sån förmiddag när man skulle behöva en byggstrålkastare till pannlampa, bävernylonoverall XL som pansar och en tesked kokain i morgonkaffet. Inte ens regnet är riktigt. Det är bara plågsamt…blött överallt. Fukten urar i luften, trycker upp ur marken, tränger in i kalsongerna.
På väg tillbaka ser jag att vildsvinen har kört upp gräsmattan igen. Samma sak varje år, alltid lika gediget arbete. Det ska de åtminstone ha grisarna: de kan sin sak.
Tittar till djuren. En höna ligger stilla i spånet. Död? Nej, hon rör på huvudet. Pickar i sig några pellets när jag bjuder ur handen. Jag googlar och ställer diagnos: Mareks sjukdom, hönsförlamning. Det är tydligen ett herpesvirus med global spridning, upptäckt av veterinären József Marek, född 1907 i Donau-monarkin Österrike-Ungern. Storfrämmande i hönshuset, en fläkt från det kejserliga Europa, och samtidigt ett sammanträffande med obehagliga samtida associationer. Men det skiter förstås hönan i.
Jag går in, skriver lite e-post och avslutar som vanligt vissa meddelanden med “annars då?”. Ni vet, sådär bekymmerslöst som man kunde göra tidigare; lite som en utsträckt hand, en öppning för fortsatt småprat.En kompis svarar lakoniskt att det är toppen, bortsett från att han har saknat smak- och luktsinne sen i våras. En annan berättar om gynekologisk cellprovsundersökning och tandläkarbesök. En tredje har just förlorat sin livskamrat. Den fjärde har blivit av med jobbet. Den femte svarar inte.Jag inser: “annars” finns inte längre. Nu handlar det om att överleva, snarare än att leva. Göra endast det mest nödvändiga, stirra stint framför sig och hoppas att det snart går över. Det är en tid då få vill se sig själva – än mindre andra – i ögonen. Ungefär som en vanlig svensk vinter alltså, bara lite värre.
Jag brukar hävda att verkligheten är överskattad. Sällan har det varit mer sant än nu. Så istället för att betrakta världen därute vänder jag blicken inåt, bakåt och framåt. Jag smider om tillvaron med böcker, fantasi, minnen och framtidsförhoppningar. Kanske skulle jag lära mig ungerska och planera för en lång tågresa i Centraleuropa med familjen? Hönan kan följa med. En gruppresa i Mareks fotspår. Dricka vitt vin ur läglar i Eger, bada i varma källor, äta het paprika och rida på Pustan.Posten kommer med glädjebesked: vårt medborgarförslag om Flens centrum har föranlett en revolution, nej inte så omvälvande, men väl en antagen reservation i fullmäktige. Vissa politiker lyssnade! Ytterligare en sak att se fram emot: kommunstyrelsens nämndplan för år 2021. Den kan bli något extra! Nu gäller det bara att bita ihop, som hönan, och jobba på, som vildsvinen.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil