En hemmajobbares dagbok

06:30 går larmet. Jag trycker på snooze fem gånger innan jag bestämmer mig för att slänga fötterna över sängkanten.Sätter på morgon-TV precis till nyhetssändningen. Lyssnar samtidigt som jag scrollar igenom flödet i mobilen, sociala medier och några tidnings- och radioflöden.
Fortfarande klädd i morgonrock trycker jag igång datorn och loggar in. Kollar igenom mailkorgen.Gör en varsin kopp varm choklad till mig och dottern. Sätter mig framför tv:n och doppar mina två knäckebröd med ost i chokladen.
Hej då, säger dottern och går till skolan. Hej då, säger jag fortfarande i soffan och kollar på någon som tipsar om filmer eller om det är böcker medan jag svarar på ett mail via mobilen. Fyller diskmaskinen och sätter igång den samtidigt som vattenkokaren kokar upp vatten till första koppen te.Startar upp datorn som hunnit hamna i viloläge och börjar skriva på nåt som behöver skrivas. Inser helt plötsligt att dagens första möte börjar alldeles för snart och rusar in i badrummet för att borsta igenom hår och tänder. Slänger på mig en tröja och en kofta, trots att morgonrocken är av betydligt finare kvalitet och mönster så kan man ju bara inte sitta i en morgonrock på ett möte, eller skulle man kunna det? Gränserna har ju verkligen suddats ut detta år.

En och en halv timme senare är mötet slut och det är dags för dagens andra kopp te. Kollar igenom skafferiet och hittar några godisar från helgen.Diskmaskinen är klar och jag öppnar luckan så att den får ånga ur sig. Fyller tvättmaskinen och sätter i gång den. Flyttar med mig dator, kopp och godisarna till soffan där jag kan halvligga när jag ska läsa igenom de dokument jag behöver för att fortsätta mitt arbete.
Det har börjat strama i nacken de senaste veckorna. Jag vet att det inte är bra att halvligga i soffan och jobba. Men jag har en bra sjukgymnast som kommer att lösa problemet åt mig. Han kommer att säga att jag måste tänka på omväxling under dagarna. Ja, jag ska tänka på det kommer jag att säga.Apropå omväxling tänker jag och går bort till kylskåpet för att se om det finns något gott. Både häver mig upp på tå och böjer ordentligt på knäna utan att hitta något. När jag ska stänga dörren ser jag en tub med chokladsås för glass. Trycker ut en riklig klick av såsen på en matsked och avnjuter i ett nafs. Lunchen blir en snabb macka med ägg och kaviar innan det är dags för dagens nästa möte. Nu har huset fyllts av resten av familjen som också ska trängas om utrymmet. Jag hittar en tom plats i sovrummet. Slänger upp laptopen på sängen och sätter mig själv på golvet lutandes mot väggen. Mötet håller på längre än planerat och efter två timmar är svanskotan bedövad. Mjukar upp den genom att gå för att rosta en macka som jag smetar på ett riktigt lager marmelad på, och så ännu en kopp te.
Hör efter hur de andra i familjen ska göra dagen efter och bestämmer mig för att åka till kontoret i Flen, där väntar en kontorsstol och ett höj- och sänkbart skrivbord. Troligtvis finns det också en laddning med kakor i skafferiet, om inte hyresvärden ätit upp dem.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Jag föreslår svärmor för vaccinering

”Ljuset kommer tillbaka, vaccin är på väg” sa kungen, närmast profetiskt, i sitt traditionella jultal. Det var Sagan om ringen-klass på den frasen. Solen bröt fram, en vit springare på bakbenen i fjärran. Gandalf hade inte gjort det bättre. Och eftersom kungen lever i ett slags sagovärld med egen livmedikus som drar i gyllene tåtar, så kom verkligen vaccinet flygande Tingeling-snabbt, som en stekt sparv, till slottet Stenhammar. Kungen och Silvia fick sina sprutor före hundratusentals andra halvgamla och helisolerade. ”Vaccinationen var lämplig” kommenterar kungens läkare. Ja, det får vi hoppas! Alla som inte är så kallade antivaxare, alltså av princip skeptiska till vaccin, anser väl att det vore ”lämpligt” att bli vaccinerade så snart som möjligt. Men den medeltida turordningen, kungen först, var den verkligen lämplig?
Kungen säger att han vaccinerade sig för att föregå med gott exempel, för att visa svenska folket att det här med vaccin minsann är toppenbra. Men då finns väl rätt många andra som också borde rulla upp skjortärmen inför kameran?
Många gamlingar sitter som klistrade framför vinterstudion – ge André Pops sprutan i direktsändning, följ sedan upp med extrainsatta ”Så mycket bättre” och ”Stjärnorna på slottet” där de sticker Lasse Berghagen, Towa Carson och Siw Malmkvist – och GW förstås. Bingolotto finns tydligen kvar: rulla in Loket och Oldsberg en sista gång, låt dem gagga och snurra ”vaccinhjulet”. Vem är vinnaren? Asta, 96, i Eslöv eller Greger, 84, i Laxne? Spännande!
Kungavaccineringen är förstås en bagatell, men med tanke på det uppskruvade tonläget om vilka grupper som bör gå först, så var det ändå uppseendeväckande att i Region Sörmland öppnade vaccinkranen för just kungaparet. Okej, det går väl att betrakta slottet som ett ”särskilt boende”, men bortsett från dåliga ordvitsar så tillhör kungaparet inte en prioriterad grupp enligt Folkhälsomyndigheten.
Å andra sidan: nu kan vi ju alla följa livmedikus Mårten Rosenqvists exempel och föreslå varandra för vaccinering. Börja med min svärmor och mamma: två vänliga, sociala kvinnor med ett förflutet inom vården – de byggde folkhemmet! – som nu båda sitter ensamma. Högst lämpligt. Jag ringer i morgon bitti.Frågan är bara vilket nummer kungens livmedikus slog? Regionen kör ju sedan ett antal år med den stenhårda sovjetiska ”ring-inte-oss-vi-ringer-dig-kanske-efter-ett-oförutsägbart-antal-timmar-principen. ”Något säger mig att hovet sitter på ett annat nummer än ”1177”.
En viss tröst i sammanhanget är ändå att den första delen av kungens snart fullbordade profetia inte känner ”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Ljuset fördelas jämlikt över oss alla. Snart är det här. Skönt!

Sorgligt tomma skyltfönster i stan

Det är en sorgsen syn att åka genom de centrala delarna av de flesta sörmländska kommuner just nu. Utvecklingen som vi sett under lång tid har påskyndats av corona-pandemin. Tomma skyltfönster gapar mörka längs gågatorna. Lokaler är sorgligt utrensade. Nästan från ena dagen till den andra är butiker borta, som ett urbant kalhygge.
Det är ju inte det att vi slutat att handla. Nä, tvärtom, budfirmornas transporter går varma på våra vägar eftersom allt fler shoppar eller budar hem saker via internet.
För summan av våra laster är som bekant konstant. I takt med att affärer slår igen så dyker det upp andra hus och tidigare äffarslokaler byggs om för ett annat syfte. Lagring. Det är som att vi behöver ytan hur vi än beter oss. För vi har köpt på oss så mycket saker att det inte längre räcker med ett enkelt källar- eller vindsförråd. Nej nu måste vi hyra ett förråd “mellan 5 och 25 kvadratmeter” stora. Det spelar ingen roll om det är i den gamla nedlagda matbutiken i Sparreholm eller om det är nybyggda “lador” på en till synes bortglömd tomt i utkanten av en stad, en rolig syn är de inte, dessa förrådshus.
Är det nu vi måste omdefiniera synen på vad en stad är? Rent ordmässigt betyder det helt enkelt en plats. Men i århundraden har den också haft betydelsen av en handelsplats. Själva handeln har sett olika ut genom tiderna, från marknadsdagar till butiker och gallerier. Nu förändras det igen. Om själva handeln tas ifrån staden vad händer med den då? Är det i framtiden enbart i landets tre storstäder som vi kan gå i butiker för att shoppa?  Men så tar jag en dag en promenad ner till de centrala delarna av Nyköping och går längs Östra Storgatan. Då ser jag en annan utveckling, som känns ljus. Jag ser butikslokaler som fyllts av en kombination av skapande och kommers. En syatelje där en kan köpa sytillbehör men också lämna in sina kläder på lagning och gå en kvällskurs i sömnad.
Något kvarter bort har keramikern Linda startat en liknande verksamhet för de som har intresse för hantverket kring lera. Köp Lindas och andra keramikers eller hantverkares skapelser men var också välkommen att hyra in dig på ett abonnemang i ateljen eller gå en kurs. Butikslokalerna har blivit mer än shopping, de blir mötesplatser och en plats för skapande och kreativitet. Så målar jag upp en bild av att även folkbildningen i form av studieförbunden kan hitta till de här lokalerna och bli en central del av alla människor vardag.
Tänk dig städer och orter där vi inte hålögda går i butik efter butik för att hitta en ny jacka enbart. Utan där vi också stannar upp, samtalar, läser, är kreativa och börjar se varandra. Gärna i kombo med en fika på mysiga kaféer.Jag fortsätter promenaden med ett leende på läpparna över den framtida bild jag målar upp i min hjärna och hoppas att det är en sanndröm.

Årets jul blir annorlunda

För första gången på 12 år, kommer vi inte att åka till Ekenäs kvarn, mellan Vadsbro och Bettna och sjunga engelska christmas carols singalong med cirka 120 andra, under två stämningsfulla kvällar. Vännen och musikern, Ray Cooper kommer inte att sitta vid tramporgeln, våra familjer kommer inte att leda allsången och jag kommer inte att läsa Viktor Rydbergs Tomten, till bruset av kvarnforsen utanför. Sara kommer inte att pynta kvarnen med granris och sälja mince pies. Inget blir som det brukar, helt enkelt.
Traditioner bryts. Mina pojkar sätter nästan carolskvällarna i kvarnen högre än själva julafton. För min 13-åring har det ju alltid varit så, under hela hans liv. Första gången vi sjöng in julen där, hängde han i en bärsjal på mammas mage – de senare åren har han varit fika- och glöggförsäljare. Det blir en annorlunda jul, på alla sätt. Säkert blir det så för er också. Men kanske man kan försöka se det på ett annat sätt, istället för att gå omkring och sörja över allt som inte blir som det borde?
Det heter ju att man ska tillbringa julen med sina nära och kära. Nu blir det ju kanske så att man får krypa in i själva kärnan av uttrycket: Vi får fira julen med våra ALLRA näraste och käraste. Familjen. Sambon. Partnern. Rumskamraten. Vi som lever ihop i samma hushåll, varje vardag året runt. Vi i vår familj har faktiskt provat det ett par gånger redan innan pandemin. Det blev jätte… konstigt.Första gången. Vi bestämde ett år att denna jul, ska vi inte åka någonstans utan bara vara tillsammans i hemmet och fira i lugn och ro. Gott så. Men hur vi än försökte, så ville inte den ”rätta” julkänslan infinna sig. Det tog ett tag innan vi insåg att detta med ”att vara tillsammans, bara vi”, ju var något som vi som hemundervisarfamilj gjorde i stort sett varje dag. Det blev liksom inte ”nu-ska-vi kura-ihop-oss-runt-tända-ljus-och-julgran-och bara-vara-tillsammans. Det blev ”varför-är-allting-precis-som-vanligt”? Nå, vi lärde oss av misstaget och har sedan dess gjort samma sak, med trevligare resultat.Jag tror att det handlar om att byta ”mind-set”.
Ändra inställning till vad julen är, eller borde vara. Det är så lätt att säga att julen ska vara fridfull och sen dränka den i Kalle Anka, dyra julklappar, öl, sprit, vin och blinkande ljusslingor både inom- och utomhus. Var finns den inre friden i detta?
Mitt bästa jultips detta corona-år, blir därför: Häng i köket tillsammans och laga mat. Tänd bara levande ljus. Ha stillsam julmusik i bakgrunden. Vräk er i soffor, fåtöljer och på golv och läs och prata med varann om just ingenting. Andas. Kramas och pussas. Spela sällskapsspel. Ha lite tråkigt. Tänk inte att julen inte blir som den ska. För det kanske är just det den gör.

”Låt aldrig hoppet försvinna”

Noll soltimmar när vi avverkat halva december och ett evigt skvättande. Hela markskiktet flyter omkring, det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att benen inte plötsligt ska försvinna under en. Det är tufft läge för oss som inte vill asfaltera tillvaron.Jag försöker trösta mig med att snart vänder det, snart blir dagarna längre. Den 21 december inträffar midvintersolståndet. Men om solen ändå aldrig visar sig, vem blir gladare av det? Som salt i såren får vi ju inte heller de D-vitaminer vi behöver för att klara Coronaviruset bättre.
Detta gäckande virus som är så svårt att förstå: hur det smittar, vem som blir riktigt sjuk och vilken väg som är den bästa att skydda oss. Ska vi av hänsyn undvika att besöka dementa pappa eller ska vi av hänsyn besöka dementa pappa, eftersom han inte är det minsta digital, knappt telefonmässig. Ett sånt mörker.
Inte blir sinnet ljusare av de allt starkare exploateringsrösterna i samhället. Ta skogsfrågan till exempel. I den nu gällande skogspolitiken finns en portalparagraf som säger att miljö och produktion ska väga lika. Upprepade undersökningar har visat att så har verkligheten aldrig blivit. Många avverkningar uppfyller inte kraven och det leder inte till någon form av straff.Varje gång en naturskog som aldrig tidigare kalavverkats huggs försvinner något oåterkalleligt. Det kommer att växa träd där igen, men inte en mångskiftad skog där hela samarbetet med svampar, insekter och växter finns kvar. Jag minns en rysk delegation som besökte Sörmland och Östergötland för att titta på svenskt skogsbruk. De såg välskötta plantager, men undrade var skogarna fanns.För att veta var de biologiska värdena finns har Skogsstyrelsen kartlagt så kallade nyckelbiotoper.
Att få bort nyckelbiotopsinventeringarna är ett av centerns krav i januariöverenskommelsen. De är ett hot mot äganderätten, eftersom man inte får avverka dem för att få virket miljöcertifierat. Eftersom uppköparna hävdar att vi konsumenter vill ha miljömärkta grejor, så vill ingen köpa virke från nyckelbiotoper.
Så då slutar vi ta reda på var det finns biologiska värden. Och inte nog med det. All hittills insamlad kunskap ska raderas. Det får mig att tänka på Stalins Sovjet där misshagliga personer retuscherades från foton. Faktaresistens a la Trump.
Som ett litet tillägg bidrar Moderaterna med förslaget att sälja ut statliga Sveaskogs marker till marknadsmässiga priser – för att stödja landsbygden. Allvarligt talat: hur troligt är det att småbrukare på landet skulle vara köparna och inte kapitalstarka personer från storstadsregionerna. Titta på vilka som köper jord och skog i Sörmland idag.
Jag säger nej. Jag vill inte sälja min skog, allas vår skog. Jag vill att den ska vara ett föredöme för ett hänsynsfullt sätt att bruka skogen.För att inte gå under i mörkret citerar jag en av våra mest spelade julsånger: ”Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu – men det blir ljusare igen”God Jul

Krönika i en tid som snart är glömd

Jag hämtar tidningen. Kisar mot postlådorna. Är det gryning, skymning eller mittemellan? Det är en sån förmiddag när man skulle behöva en byggstrålkastare till pannlampa, bävernylonoverall XL som pansar och en tesked kokain i morgonkaffet. Inte ens regnet är riktigt. Det är bara plågsamt…blött överallt. Fukten urar i luften, trycker upp ur marken, tränger in i kalsongerna.
På väg tillbaka ser jag att vildsvinen har kört upp gräsmattan igen. Samma sak varje år, alltid lika gediget arbete. Det ska de åtminstone ha grisarna: de kan sin sak.
Tittar till djuren. En höna ligger stilla i spånet. Död? Nej, hon rör på huvudet. Pickar i sig några pellets när jag bjuder ur handen. Jag googlar och ställer diagnos: Mareks sjukdom, hönsförlamning. Det är tydligen ett herpesvirus med global spridning, upptäckt av veterinären József Marek, född 1907 i Donau-monarkin Österrike-Ungern. Storfrämmande i hönshuset, en fläkt från det kejserliga Europa, och samtidigt ett sammanträffande med obehagliga samtida associationer. Men det skiter förstås hönan i.
Jag går in, skriver lite e-post och avslutar som vanligt vissa meddelanden med “annars då?”. Ni vet, sådär bekymmerslöst som man kunde göra tidigare; lite som en utsträckt hand, en öppning för fortsatt småprat.En kompis svarar lakoniskt att det är toppen, bortsett från att han har saknat smak- och luktsinne sen i våras. En annan berättar om gynekologisk cellprovsundersökning och tandläkarbesök. En tredje har just förlorat sin livskamrat. Den fjärde har blivit av med jobbet. Den femte svarar inte.Jag inser: “annars” finns inte längre. Nu handlar det om att överleva, snarare än att leva. Göra endast det mest nödvändiga, stirra stint framför sig och hoppas att det snart går över. Det är en tid då få vill se sig själva – än mindre andra – i ögonen. Ungefär som en vanlig svensk vinter alltså, bara lite värre.
Jag brukar hävda att verkligheten är överskattad. Sällan har det varit mer sant än nu. Så istället för att betrakta världen därute vänder jag blicken inåt, bakåt och framåt. Jag smider om tillvaron med böcker, fantasi, minnen och framtidsförhoppningar. Kanske skulle jag lära mig ungerska och planera för en lång tågresa i Centraleuropa med familjen? Hönan kan följa med. En gruppresa i Mareks fotspår. Dricka vitt vin ur läglar i Eger, bada i varma källor, äta het paprika och rida på Pustan.Posten kommer med glädjebesked: vårt medborgarförslag om Flens centrum har föranlett en revolution, nej inte så omvälvande, men väl en antagen reservation i fullmäktige. Vissa politiker lyssnade! Ytterligare en sak att se fram emot: kommunstyrelsens nämndplan för år 2021. Den kan bli något extra! Nu gäller det bara att bita ihop, som hönan, och jobba på, som vildsvinen.