Proffstyckarna på läktaren skriker åt laget

När vi möts på skogspromenaden, på avstånd i affären, via videomötet eller i samtal med familjen på telefon så byter vi några ord om Covid-19 och hur det påverkar oss idag. Många uttrycker åsikter om hur och om vi ska motverka smittspridningen och vilka verksamheter som borde vara stängda eller öppna. Vi har även åsikter om skyddsmaterial till vård och omsorgspersonal men även förskolepersonalen. Vi har tankar om både om, när och vilket material som användas, men också av vem. Nästa fundering är vems fel är det att vi inte har tillräckligt mycket material i kommunen eller regionen. Varför har inte Socialstyrelsen material att tillgå?
Det finns många som tycker att just deras sätt att hantera smittspridning är det rätta och att de rekommendationer vi får från våra myndigheter antingen är för få eller för många. Vissa tycker att vi skulle göra som Italien och Spanien att stänga ner hela landet, eller att åtminstone grundskolan ska stängas som gjorts i Danmark och Norge.
Till viss del kommer dessa ifrågasättande fram i medias rapportering och riskerar att öka ju länger krisen pågår, men det finns redan i dag på sociala medier.
Det som sker på sociala medier vill jag likna med fotbollens publik som sitter på läktaren. De tycks veta exakt hur spelet ska spelas och vilken spelare som skulle varit på planen vid vilken situation.
De spelare som är på planen är de som i den givna minuten agerar utifrån det de ser och var bollen rullar just nu. Vilken spelare som ska springa mot mål och vilken som ska stanna kvar på backlinjen. Vid sidan om planen står coacherna som analyserar matchen medan den pågår och styr om spelet utifrån den bedömda helheten.
På läktarna finns proffstyckarna som skriker åt laget, coachen eller domaren och talar om alla fel de tycker att de gör både i enskilda situationer men också i bedömningen av helheten.
När matchen är över samlas sedan både spelare och coacher för att gå igenom hela matchen. Dess vinster och förluster. Vad som gjorde att man vann eller förlorade matchen.
Om vi översätter detta till dagens situation med Covid -19 så är det många av oss som sitter på läktaren och är högljudda.
Jag vill se att vi avvaktar att krisen är över och våra myndigheter då analyserar vad som var de vinnande koncepten och vad som inte gav verkan.
För att göra det ännu tydligare med hur dumt det kan bli när vi sitter på läktaren och har en massa synpunkter på hur en kris ska hanteras så använder jag komikern Carl Stanley som sätter det i en kontext:
Det brinner i grannfastigheten och du går fram till brandmannen som håller på med brandbekämpning och knackar hen på axeln och säger;
”Du, du jag skulle inte göra så när jag släcker branden…..”
Så lita på spelarna på plan, deras lagledare och coacher och inte minst brandmannen i covid-19 krisen.

Martina Johansson (C)

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Underlätta för nybyggarna

Så här i april känns det verkligen att våren är på gång. Jordarna torkar upp, vallar och höstgrödor gödslas för att ge kraft åt den växtlighet som bara väntar på ljus och värme. Det föds lamm och kalvar som sedan ska ut och beta i det sörmländska landskapet. Det landskap som vi vill ska vara levande, öppet och grönskande. För ett levande landskap så är det inte bara djuren som behövs, det behöver finnas människor som både kan och vill bo där.
Jag ser i min närhet hur det planeras för att bygga hus. Det är på en åkerholme eller i en skogskant men även som så många önskar, i närheten av en vattenspegel. Det är friliggande hus där en markägare själv eller släkting får möjlighet att sätta sina bopålar. Apropå bopåle, visst är det ett så symboliskt ord. Att fysiskt i markera att här ska vi bo och det är vårt och som inte går att ta ifrån oss. Att det är en stark trend att vilja bosätta sig i mindre orter eller på landsbygd är bekräftat. Men antalet hus som finns är starkt begränsat och utbudet av tomter utanför de större tätorterna är få. De sörmländska kommunerna jobbar olika med att möta efterfrågan. Den gemensamma nämnaren är ändå att alla kommuner vill att det ska vara fler som bor där. I de detaljplanerade delarna av kommunerna finns det inritade planer för flera hus men där kan hindret vara att det behöver säljas flera tomter samtidigt för att det ska investeras i nödvändig infrastruktur och kommunerna får inte bygga ut i spekulation.
Är det utanför tätorterna kommer andra hinder. Ett exempel; en tomt som det finns köpare till, en markägare som vill sälja, det har stått ett hus där för många år sedan. Tomten angränsar till annan tomt med hus. Trots det går planerna i stöpet. Läget nära en sjö tillsammans med andra argument från statlig myndighet skrinlade projektet. Konsekvenser; markägaren som gärna vill se fler bo i trakten tappar intresset, även för övriga avstyckningsplaner. Köparen bygger inte ett hus och bosätter sig inte på landet.
Den strandskyddsutredning som nu är ute på remiss skriver i sammanfattningen ” Det ska bli enklare att bygga strandnära i landsbygdsområden”. Det är såklart flera intressen som ska jämkas samman men att utredningen gör skillnad på landsbygdsområden och exploaterade områden är viktigt och att det tydliggörs. Vi behöver också uppmana våra kommuner att aktivt bidra med bra vägledning till markägare och tomtköpare så att fler får möjlighet att förverkliga sin dröm om att slå ner sina bopålar. Såg att någon kommun lagt ut sina tomter via tomtförmedling, varför inte en gemensam sådan i länet där även enskilda markägare kan nå tomtköparna.
En uppmaning till markägare är att inventera markerna och fundera på var det skulle gå att stycka av tomter. Inte bara för inkomstmöjligheten, ännu mer för att medverka till en riktigt levande landsbygd.

Hur långt är L villiga att gå SD till mötes?

Helgens faktiskt omskakande händelser lämnar oss med fler frågor än egentliga svar. Liberalerna valde alltså linjen att öppna upp för samarbete och en borgerlig regering där SD finns med.
Varför fler frågor undrar ni kanske. Jomen hur ska det gå till? Man har satt upp villkor för sig själv, som för utomstående ter sig både motsägelsefulla och alltför oklara för att väljarna ska kunna veta hur partiet faktiskt kommer agera efter valet. I mitt sociala media-flöde läser jag flera liberaler som säger att nu vill man tala sakpolitik och vad man vill åstadkomma. Men man vill inte prata om SD.
Hur en regering kommer att se ut efter nästa val beror framför allt på tre saker – valresultatet på valdagen, det politiska innehållet och hur partierna ställer sig till samarbete med varandra. Hur ska man kunna be om väljarnas förtroende utan att tala om hur man tänker kring sina samarbetspartners? Om L inte blir med i den borgerliga regeringen, om M, Kd väljer att själva gå fram med stöd av L och SD, hur långt är L beredda att gå då i sitt stöd? Idag har ju L tillsammans med C fått igenom mycket bra politik i och med januariavtalet med bland annat fri företagsamhet och valfrihet som grund. Hur långt kan de sträcka sig efter valet? Vad är de villiga att kompromissa om?
I den väljarundersökning som DN/ipsos gjorde häromdagen uttryckte 56 procent av L:s tillfrågade väljare att de inte kunde tänka att det parti de skulle rösta på vid ett riksdagsval i dag skulle stödja en regering som är beroende av SD för att få igenom sin politik. Undersökning visade att det enbart var moderaternas (46 procent) och kristdemokraternas (58 procent) väljare som ville se sina partier släppa fram en regering med stöd av SD. En mycket klar majoritet av de liberala väljarna ville det alltså inte.
Jag tror inte L går rätt väg med helgens beslut. Tvärtom tror jag de riskerar trilla under riksdagsspärren. Det vore synd.SD har idag 17,53 procent av väljarnas röster. Att de skulle nöja sig med att vara ett stödparti till M, Kd och L är föga troligt. Och deras ideologi baserar sig ju inte på vare sig fri företagsamhet eller valfrihet, utan snarare på främlingsfientlighet och exkluderande nationalism. Då är det fullt naturligt att väljarna vill veta hur långt L (och M och Kd) är villiga att tillmötesgå SD i deras krav. Och det innan valet. Efter valet är det ju för sent.
Idag är det 528 dagar kvar tills dess.

Reglerna runt avfall behöver definitivt bli bättre

Material som vi använder i vår vardag har blivit mycket mer miljövänliga på senare år, tack vare regler i Sverige och i EU, men det finns fortfarande material som inte är det och ibland farliga. Mer och mer av våra hushållssopor lämnas till återvinning och återanvändning och det går åt rätt håll. Men vi behöver ändå se till att det som är skadligt försvinner, genom rätt hantering av avfallet eller att de aldrig tillverkas.
Som privatperson lämnar du ditt avfall på återvinningscentraler vilket även många företagare kan använda för att hantera sitt avfall.
Men i det fall det handlar om stora mängder avfall från tex bilinredningar, nermalda batterier och balar med byggavfall så behövs andra lösningar. Här finns det företag som säljer sina tjänster för att ta hand om avfallet och återvinna det som går eller på ett miljövänligt sätt ser till att sända det för deponi. Det är bra att det finns olika aktörer, eftersom det skapar jobb och lösningar som passar både medborgare och företagare.
I de flesta fall fungerar detta på ett utmärkt sätt och entreprenörer tar ansvar för att förbrukat material tas om hand på rätt sätt. Att det förvaras på ett lämpligt ställe och att det finns ekonomi att ta bort materialet när det krävs för att nå en slutdeponi. Tyvärr har det dock uppdagats i bland annat Eskilstuna att det finns några företag som missbrukat sitt förtroende och inte sköter det åtagande de har tagit på sig. Det finns exempel där man har dumpat bland annat batterier på felaktigt sätt och sedan gått i konkurs så att kommunen får ta på sig ansvaret att städa upp. Det finns även i vårt närområde deponier som ligger på olämpliga ställen så att miljöfarligt material lakas ut i bla vattendragen.
Jag tror på företagsamhet och att företag är kapabla att lösa hanteringen av avfall, men för att säkerställa att inte oseriösa företag kan tjänar pengar på att göra saker halvdant, så behöver regelverket runt avfall stärkas upp. Det behövs en utredning som ser över hur man bedömer vilken mark som är lämplig för mellanlagring av miljöfarligt avfall och hur man säkerställer att både företagare och markägare är överens om ansvaret för materialet, så att inte båda parter kan ta avstånd från ansvaret om problem uppstår. Utredningen behöver även se över hur den som köper dessa tjänster kan få garantier på att det är ett seriöst företag samt vilka ekonomiska garantier som kan ställas ut av de som verkar i branschen.
Arbetet med att ta bort oseriösa aktörer får nämligen inte enbart fokusera på just att få bort dem, eftersom det riskerar att leda till att det blir övermäktig administration och kostnader för seriösa aktörer.Det gäller att hitta en balans även inom detta område så det gynnar både miljön, arbetstillfällena och skattebetalarna så inte sörmlänningarna drabbas av mer miljöfarligt avfall på fel ställen.

Färre och färre medlemmar i partierna

I Sverige så har vi en stark tradition av att medborgare antingen direkt eller indirekt deltar i politiken och dess processer. Vi håller oss uppdaterade via våra fria och oberoende medier. Vi har ett högt valdeltagande.Vi har 290 kommuner som på ett bra sätt ska representera oss lokalt och se till att varje person får sin röst hörd, när det gäller både små och stora frågor. Oavsett om det handlar om uppförandet av en liten lekplats hemma i villaområdet, lokaliseringen av nya industriområden eller dragningen av en ny motorväg i och genom hemkommunen. Såväl så bra, vi har rätt att ställa våra politiskt valda ledare till svars och se till att de gör vad de faktiskt lovade under sin valkampanj.
Det finns dock en del av medborgarnas politiska deltagande som har varit på nedgång under senare år, och detta är det direkta medlemskapet i våra politiska partier.År 1983 hade de svenska politiska partierna tillsammans 1.5 miljoner medlemmar, medan den siffran har sjunkit till 268000 för år 2019. Även om vi tar bort de ca 550 000 som försvann efter att Socialdemokraterna avskaffade kollektivanslutningen i början av 90-talet så är detta ändå en tydlig nedåtgående trend. Är folk helt enkelt mindre intresserade av politik idag? Nja, det är svårt att säga.
Förr i tiden sågs ju också vissa av partierna mer som folkrörelser, som kämpade för viktiga frågor som goda arbetsvillkor, social rörlighet och helt enkelt bättre liv för sig själva och sina barn. Kanske är det så att när vi får det allt bättre och bättre liv så sjunker intresset för politiken? Kanske är det så att man idag inte endast identifierar sig med ett parti, utan tycker och tänker som olika partier i olika frågor? Kanske är det för att vi idag kan få information om och engagera oss i politiken självständigt och oberoende av partierna?
Vad det än är så är det tydligt att mindre direkt politiskt engagemang gör att klyftan mellan politiker och vanliga medborgare ökar. Om politiker ska kunna ställas till svars är det viktigt att det finns medlemmar inom partierna med insikt i vad som försiggår. Det är också viktigt för att föra vidare intresset och engagemanget till oss yngre, där vi exempelvis kan se att de flesta ungdomsförbunden också tappat majoriteten av sina medlemmar under de senaste decennierna.
Kanske är detta bara en naturlig utveckling som speglar samhället i övrigt, men det är värt att komma ihåg att det är medborgarna som håller demokratin levande, inte politikerna.

Rättvisa – alla dagar om året

I måndags var det 8 mars, Internationella kvinnodagen. Det är en dag som behöver firas, just för att vi behöver påminnas om att vi är ifrån jämställda. På alldeles för många områden är det långt kvar till hälften var och lika rätt att bestämma över den egna framtiden.Pandemin har inte gjort saken bättre. Vad händer i de slutna rummen, när det inte finns någon skola att gå till och arbetet ska utföras på distans, med i bästa fall en dörr mellan arbetsplatserna.För många är skolan en fristad och en plats där de kan växa. Nu är den dörren stängd och i stället ökar trycket från familjen att gå den väg familjen vill genom arrangerade giftermål. Det sker i Sverige, det sker i länder runt om i världen. Varje flicka har rätt att själv välja när och hur hon vill bilda familj. Ingen har rätt att tvingas på en framtid som inte är självvald.
De allra flesta kan dock välja. De tar sig igenom skolan med höga betyg, i alla fall högre än sina manliga skolkamrater, de går oftare vidare till högre studier, men sedan slår de i glastaket och får trots all möda och allt slit lägre lön än sina manliga kolleger. Det är inte rättvist.Kvinnors löner är nästan tio procentenheter lägre än männens. Det betyder i praktiken att för att få ihop samma dagslön, så behöver män jobba till 16:12 medans kvinnor får fortsätta att arbeta till 17:00. Det är inte rättvist.
Varje år uppmärksammas denna löneskillnad av en rad organisationer, varav Centerkvinnorna är en. Gapet minskar, men inte så fort som vi önskar. De lägre lönerna får konsekvenser också senare i livet, då pensionen blir lägre.Det här är varken rimligt eller rättvist. Vi måste nå ett samhälle med jämställda löner, där insatserna värderas efter det arbete som utförs. Allt annat är lönediskriminering och ska straffas med högre vite än idag. Diskrimineringslagen behöver skärpas.
Kvinnor och män behöver dela rättvist på det obetalda hemarbetet och fler kvinnor måste få möjlighet att arbeta heltid en större del av arbetslivet. Det kan betyda att arbetet måste organiseras om, så att orken finns arbetsdagen ut och under hela arbetslivet. Men något annat är inte rättvist. Oavsett om det är Internationella kvinnodagen eller ej.