En pandemi vi ännu inte sett slutet på men som vi redan nu kan börja dra lite framåtsyftande slutsatser av.
Det mesta i kalendern ekar tomt. Mars som annars är den alla kvällarnas fullbokade månad med årsmöten i en ständigt stridande ström. Långa mötesdagar, fulltecknade helger och många mänskliga möten är nu reducerat till ett fåtal politiska styrmöten, uppföljningsmöten, många telefon- och skype/teams/zoom-möten. En utmaning att få vardagen att fungera som den brukar samtidigt som vi har stora restriktioner och oro för att smitta ner varandra eller bli smittade själva.
En oerhört viktig sak i denna isoleringens tider är att vi behöver ha mer koll på varandra. Forskning visar att ju mer isolerade vi blir desto större är risken att våld i nära relation ökar, att alkoholkonsumtionen ökar och att depression och nedstämdhet tar över.
Det är också lätt att i sin ensamhet bli överväldigad och tappa proportionerna inför den enorma informationsmängd som sköljer över oss alla i nyhetsflödet. Hur rädda ska vi vara? Ha koll på din granne och dina vänner, hör av dig med hjälp av de digitala plattformar som står till buds eller kika över staketet och kolla att allt ser bra ut på andra sidan.
Det är oerhört läskigt det som sker just nu. Om det råder inget tvivel. Men det finns också ljusglimtar, inget ont som inte för något gott med sig. Ta till exempel hemundervisningen i skolan, kommuners minskade investeringsramar och att nyttja befintliga skollokaler effektivare. Se även till medvetandegraden om hur sårbart vårt samhälle är och avsaknaden av beredskapslager, eller hur medvetna de allra flesta börjar bli kring vår självförsörjningsgrad – vi har allt att vinna på vårt förebyggande djurskydd och vårt fantastiska arbete kring antibiotikaanvändningen/att motverka antibiotikaresistensen. Nu blir anledningen till varför vi jobbar så hårt med de frågorna så mycket mer påtagligt och tydligt.
Alla dessa frågor och många därtill kommer ställa vår uppfattning om hur saker och ting bör vara på sin ända. I kris ställs allt på sin yttersta spets. Vi skalar per automatik bort det som inte har absolut högsta prioritet, mobiliserar och effektiviserar snabbt och skoningslöst. Ett arbetssätt som inte är hållbart i längden, men som rätt hanterat i efterhand kan hjälpa oss se nya möjligheter och lösningar där det tidigare varit låsningar.
Det är många som lider svårt i dessa tider. Mina tankar går till de som smittats, de som gått bort, deras anhöriga, alla företagare som går på knäna och vår fantastiska vård och omsorgspersonal som outtröttligt sliter och växlar upp i ett läge där många redan var trötta och utarbetade innan. Allas vår skyldighet ligger i att göra allt vi kan för att skydda och värna varandra, att tillsammans ta tillvara utkomsten av detta och använda det till positiv förändring och styrka.
Martina Hallström (C)