Vi måste ta oss igenom detta tillsammans

Det känns som hela världen har fått fnatt. Från ingenting till allt. Det började som en notis om att människor dog i Kina av en influensa. Något som hände långt långt borta – kändes väldigt avlägset. Sen kom det närmare. Och fort gick det. Fortfarande förstod ingen riktigt allvaret, och lovresor blev fortfarande av, bland annat reste många till Italien, och därifrån spred det sig till resten av Europa.
Själv sitter jag på flygplatsen i Bryssel i skrivande stund. Pendlar mellan att känna panik och stress, och att känna mig lugn och trygg i båten. Skolan har stängt lokalerna på campus, och all undervisning är på distans. De uppdaterar oss studenter så fort de vet något nytt om läget, nu hänvisar de alla som kan att åka hem och stanna hemma. Jag inser hur liten man är i stora vida världen. Vad händer om jag blir sjuk här i Bryssel? Vem ska våga komma och hjälpa mig då? Bestämmer mig för att åka hem trots allt, avvaktar och ser vad som komma skall, att vara kvar här när alla kompisar åker hem blir allt för ensamt.Jag sitter på ett fik här på flygplatsen och väntar, åkte några timmar tidigare för att vara helt hundra på att komma med flyget hem. Det är inte lika många människor som det brukar vara här, och på flygbussen hit kunde jag för en gångs skull sitta ner, vanligtvis står man tätt mot varandra, ansiktet tryckt mot bussdörren. Nu kickar stressen in, det märks att många har börjat ta till sig att det är något stort och omvälvande på gång, något som kommer att påverka våra liv en lång tid framöver. Även om jag själv med min ålder inte kommer att vara en av de värst drabbade, så riskerar jag att smitta andra som är mer i riskgrupper.Det är svårt att veta vad som kommer hända härnäst. Hur lång tid kan vi räkna med att sitta inomhus innan vi kan gå tillbaka till det normala? Jag hoppas att det blåser över snart, och att alla tar ett gemensamt ansvar i att se till att detta inte blir värre än vad det redan är. Stanna hemma om du känner dig krasslig, tvätta dina händer, nys och hosta i armvecket, håll avstånd från andra, och ta hand om varandra. Det började som en notis om att människor dog i Kina av en influensa, nu sitter vi i samma båt, och nu måste vi hjälpas åt att ta oss igenom detta. Tillsammans.

Louise Hallström (C)

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil