En av alla regnblåsiga dagar tar jag tåget söderut med familjen. Trötta på skurar, mördarsniglar och EM-fotboll är vi på jakt efter … lite oklart vad.
Det är själva grejen: i Norrköping, bara 40 minuters tågresa bort, skockas just nu det paranormala, esoteriska och allmänt oförklarliga. Ovädret utanför tågfönstret i kombination med resans tema skapar en känsla av Ghost Busters och Närkontakt av tredje graden. Energierna kan koncentreras och skyarna öppnas. Vi kan sugas in i en gigantisk röd tromb eller ett svart hål. Allt kan hända! Håll sinnena öppna.
I sommar sammanstrålar tre utställningar om det oförklarliga i Norrköping: en om föreningen ”UFO Sverige” på Arbetets museum, samtidigt som konstmuseet visar dels en grupputställning som bygger på arkivmaterial från Archives of the unexplained (AFU), dels en retrospektiv över konstnären, esoterikern och vagabonden Tyra Kleen (1874–1951).
Utställningarna är välproducerade, spännande, snygga. Men det är ändå bara utställningar, speglingar av verkligheten – eller kanske bör vi säga overkligheten (sonen kallar mig för ”foliehatt”).
Så vi tar sikte på pudelns kärna: endast ett par kvarter från konstmuseet ligger nämligen det riktiga UFO-arkivet. I ett ”vanligt” bostadsområde (det kan förstås inte vara vanligt, när det huserar en sån institution) finns cirka fyra hyllkilometer (!) arkivhandlingar, fördelade på hela 16 underjordiska lokaler.
I detta komplex jobbar fyra anställda och ett stort antal volontärer med – ja, liksom många av oss kan känna på jobbet – något helt obegripligt.
En av arkivets grundare visar oss runt. Hyllorna är fyllda av observationsrapporter, personarkiv, drivor av tidskrifter och böcker som handlar om oförklarliga fenomen, världen över. Eller något åt det hållet: rätt mycket tycks handla lika mycket om de så kallade ”ufologerna” själva, deras resor och korrespondens, glädjeämnen och strider.
Det hela framstår som ett självgående ekosystem: ”forskning” görs om ”forskningen”, samlare samlar på samlingar om andra samlares samlingar. Hyllorna knakar. Det oförklarliga göder sig självt.
Vår guide beskriver AFU som ett ”hjärngym”, en plats dit folk kan söka sig för att just söka, tänka fritt och stärka synapserna. Samt dricka kaffe och umgås.
Själv verkar han inte så intresserad av ”sanningen” eller den pågående debatten om UFO:n i USA. Han har ju sysslat med detta sedan 1960-talet.
”Man har redan hört allt, det går bara runt!” säger han glatt på klingande östgötska.
Jag tänker på Tyra Kleens spejsade målning ”Min hjärna är ett spektrum” som vi just sett på konstmuseet. Allt faller på plats. ”Sanningen finns därute”, som de säger i Arkiv X.
Och det är bäst om vi aldrig finner den.
För vad skulle vi då roa oss med, en gråmulen dag som denna i Norrköping?