I förra krönikan skrev jag om att våga säga upp sig. Här kommer nästa tips från en sörmländsk bohem, boendes på Åland: Våga låta bli!
Hur mycket tid lägger du på att göra sånt som (du tror) förväntas av dig? Jag tillhör en generation som är uppvuxen med att man ska vara hel och ren. Man ska vara glad och utåtriktad, men inte ta för mycket plats.
Man ska klippa gräsmattan en gång i veckan, renovera köket och badrummet vart femte år, enligt de senaste inredningstrenderna. Man ska ha med sig blommor till värdinnan när man går på fest och till skådespelarvänner när man går på teater. Man ska dammsuga varannan dag och torka golven en gång i veckan, borsta tänderna i minst fyra minuter, inte bada när man har ätit, tvätta öronen med tops och ha schampoo, balsam och conditioner i håret och hej och hå och herregud!
Vet ni, man måste faktiskt inte. Huvudsaken är att man trivs med sin närmiljö och sina vänner, samt att man faktiskt kan slappna av ibland. Visst – om man inte gör allt det där som (man tror att) omvärlden kräver – så kan det väl hända att man blir föremål för skvaller och att man förlorar en del vänner.
Men vilka är ens vänner då? Jo, dom som accepterar att man säger såhär när dom kommer och hälsar på: ”Vet ni, jag orkade faktiskt inte städa hela huset för att ni skulle komma på besök. Jag ville hellre ha kraft kvar till att umgås med er och ha det trevligt. Döm mig inte för hårt, om ni råkar gå in i något annat rum än köket eller toaletten. Men hjärtligt välkomna, ska ni vara!”
Riktiga vänner accepterar säkert detta direkt. Dom andra kan väl helt enkelt låta bli att komma nästa gång dom får en inbjudan. Jag kan absolut förstå den som verkligen vill att allt ska se perfekt ut när folk kommer på besök. Men om dom faktiskt kommer för att träffa DIG och du är för trött efter alla förberedelser, för att kunna vara dig själv och njuta av sällskapet… vad var det då för mening med alltihop?
Hemma hos oss har vi tre fjärdedelar av alla gräsytor vildvuxna. Vi klipper bara på de ställen där vi vill vara och mellan dessa ställen klipper vi gångar. Resultatet är vi är omringade av högt gräs, blommor, fjärilar, humlor och bin och härliga dofter.
Grovstädar (dammsuger och torkar golv) gör vi sällan. Vi har sopborste och skyffel. Vårt hus är ett gammalt torp, där det inte spelar så stor roll att det är lite dammigt och att det finns spindelnät i hörnen. Nåväl, jag är såklart också mån om att uppfattas som en ”rejäl” människa och ibland har jag varit orolig över vad folk ska säga när dom kommer till oss. Det är jag inte längre.
Så gott som alla säger att vi har ett underbart mysigt hus och en fantastiskt vacker tomt. Den som tycker något annat kan ju helt enkelt låta bli att komma tillbaka. När jag tecknar ner dessa rader står jag på skärgårdsklippor och soltorkar mig efter ett skönt dopp. Båtar åker förbi därute på fjärden och om dom tittar i kikare kan dom helt säkert se att jag inte har en tråd på kroppen.
Men jag bryr mig faktiskt inte. Om dom tar illa upp kan dom ju faktiskt låta bli att titta. Om dom vågar. Låta bli.