När Svenska slagruteförbundet bjöd in till prova på-kväll på Malmköpings hotell kom de nyfikna deltagarna från Stockholm, Eskilstuna, Linköping & Strömsholm. – Jag visste inte att man kunde hitta vatten under jorden, säger Frida Segerström.
Lästips:
Den traditionella träklykan är passé, här jobbas det med vinkelpekare, en tunn L-formad metallstång, tillverkad i till exempel svetstråd.
– Jätteroligt att äntligen få se vad det här är för något, säger Daniel Engh som kört ner från Stockholm för en kvällsövning i Malmköping.
Han har en särskild koppling som gör att han haft Slagruteförbundet på radarn länge, nu klaffade schemat med privatlivet.
Trots otaliga vetenskapliga studier har ingen forskning kunnat visa att tekniken med slagruta fungerar. Men ironiskt nog har det svenska förbundet dock just en forskare att tacka för till tillkomst. Grottforskaren Leif Engh, Daniels pappa, skrev i början av 1980-talet sin avhandling om Lummelundagrottan på Gotland. Som en del i forskningen undersökte han olika metoder att kartlägga grottsystem, varav slagrutan var en. Leifs experiment drog till sig en hel drös rutgängare och efter övningarna kände de sig vilsna, varför Leif hjälpte dem att förenas i en förening 1982.
– Det här har präglat pappas liv. Som forskare var det svårt att associeras med något som anses pseudovetenskapligt, det tog tyvärr fokus från hans grottforskning, säger sonen Daniel. Delen om slagruta var kanske två sidor av avhandlingens totalt 250, han var aldrig själv aktiv i föreningen, han bara hjälpte dem att starta upp.
Delar ut dubbla pekare
Agne Olausson från Uddevalla håller i kvällens övning och delar ut dubbla pekare till deltagarna och berättar om de tre fälten som märkts ut på gräset bredvid hotellets vinterdvalande minigolfbana. Där finns ett Curryfält med röda band, ett Hartmann dito med blå band och ett fält med vatten, markerat med gult.
– Fråga dig ”står jag i negativ Curry?”, instruerar Agne deltagarna som efter en introduktion börjat gå över de utmärkta plastbanden med pekarna lätt lutade framåt, armarna i 90 graders vinkel.
Tillverkat sin egen klyka i hassel
Aurelien Louali har kört upp från Linköping, han har tillverkat en egen klyka i bilen, av hassel. Han är relativt ny på ämnet, upplärd i Frankrike, därifrån han kommer, av en man han kallar sitt hjärtas pappa.
– Materialet har ingen betydelse, säger Agne och uppmuntrar Aurelien att testa en modernare och lättare klyka i plast.
Elsa Olsson och Rolf Sundin från Eskilstuna har provat slagruta för länge sedan, med träklyka.
– Det var likadant då, de bara for runt, säger Elsa med två stålpekare i rörelse i händerna.
– Spännande, jag visste inte att man använde samma redskap för olika linjer, säger Rolf.
Lärt sig prata med troll och träd
Britt-Marie Nordman från Björklinge norr om Uppsala deltar i föreningens konvent varje år sedan början av 2000-talet, till prova på-kvällen ansluter hennes son Fredrik Norman och barnbarnen Frida och Lukas Segerström. Familjen bor på Lidingö i Stockholm men har lantställe i Strömsholm.
Farmor har redan lärt Frida och Lukas att prata med troll och träd, men slagruta är de nybörjare på.
– Var är Hartmann, säger Frida och kliver ut över de blå banden med pekarna framför sig.
– Det här var roligare än jag trodde, säger Lukas.
– Spännande med vattnet, jag visste inte att det fanns vatten under jorden, säger Frida.
Beroendeframkallande gemenskap
Den gemensamma nämnaren som förenar medlemmarna i Svenska slagruteförbundet är slagrutan, men under konventet i Malmköping under Kristi himmelsfärdshelgen behandlades också ämnen som chakralinjer, trädens energier, naturväsen, gongbad och husrensning.
– Det är beroendeframkallande, vi är som en stor familj, säger kommunikatör Eva Svensson från Upplands Väsby norr om Stockholm.
Hon menar att slagrutan är bra för så mycket mer än att söka vatten eller jordstrålning (Curry och Hartmann-linjer till exempel). Med pekaren kan man hitta borttappade saker eller fråga om en grönsak i disken är bra att äta.
– Höger betyder oftast ja, och vänster nej, men det är individuellt, säger Eva och demonstrerar hur pekaren rör sig när hon ställer den en fråga.
Vad säger ni till dem som säger att det ni håller på med är helt ovetenskapligt?
– Vi bryr oss inte, säger Eva Svensson och skrattar.
Hon och Åsa Persson, Stockholm, är gamla i gemet med cirka 30 år i organisationen.
– För mig började det med att jag såg auror och sedan energisystem inuti kroppar. Jag tänkte att det måste finnas fler som mig och när jag hittade Slagruteförbundet var det som att jag äntligen fick en ordlista på vad saker handlar om, och gelikar som ser samma saker. Men det är individuellt hur man tolkar det, säger Åsa Persson.
– Visst är det ovetenskapligt, det går inte att testa i laboratorier, men vi vet att det fungerar, säger Agne Olausson.
Pekaren i sig är inget magiskt, det är en bit metall.
– Intuition är bara en glimt, slagrutan blir som en förlängning av det mer intelligenta undermedvetna, det är det undermedvetna som med små små handrörelser styr pekaren. Det handlar om att öva upp sin känslighet, säger Eva.