Så sent som i fjol log jag generat åt de vänner som tappat kontrollen. Helt övertygad om att jag aldrig kunde drabbas. En sansad person med meningsfullt arbete och kärleksfull familj, utan tidigare tendenser. Nu vet jag att sådana skyddsnät inte hjälper. Jag har tappat det. Jag har helt och fullt flippat. Jag odlar tomater.
Det började oskyldigt, jag köpte några påsar frö på nätet redan förra året. Det blev några ganska fina plantor som gav söta, otroligt smakrika tomater hela säsongen. Med blodad tand testade jag att ta egna fröer och vika in i papperskuvert och lägga i en låda i skåpet i serveringsgången. Det blev många kuvert under sommaren som sedan legat där i mörkret hela vintern och bidat sin tid.
För en månad sedan plockade jag fram lådan med min skatt. Lite osäker på grobarhet petade jag ner alltsammans i pluggbrätten. I ärlighetens namn ska sägas att jag blev tvungen att införskaffa ganska många pluggbrätten. Men de tar ju inte så stor plats och bara genom att möblera om något och ställa matsalsbordet framme vid det soligaste fönstret fick allt plats.
Det blev till och med lite utrymme kvar för några krukor med gurka och paprika.
Så mycket bonde jag är har jag egentligen aldrig tidigare odlat något. Tänkte att det var svårt med tanke på alla trädgårdstidningar, faktaböcker och odlingskanaler som finns på marknaden.
Jag vattnade därför mina plastlådor utan några egentliga förväntningar. Döm om min förvåning när alla, precis alla, frön grodde. Inom kort insåg jag att de små plantorna behövde planteras om. Tack och lov har ingen i min familj någonsin kastat något, så i källaren fanns farmors inte helt oansenliga förråd av blomkrukor kvar.
Nedstoppade i lerkrukor utgjorde mina små skyddslingar ett helt annat omfång. Genom att flytta på sofforna och bära ner ett skrivbord fick de flesta plats. Några paprikor ackorderade jag ut till barnens sovrum och köksfönstret. Gurkplantorna fick bo i badrummet. Vardagsrummet ser mer ut som en djungel än ett sällskapsrum, dessutom kommer jag behöva utrymmet där sofforna står vid nästa omskolning.
Utrustad med sprayflaska och nagelsax vårdar jag nu ömt varje liten växt. Självklart kan mitt intellekt säga mig att jag inte behöver 132 tomatplantor, 79 paprikaplantor eller 97 krukor med gurka. Men inte har jag hjärta att slänga en enda av de knubbiga, oskyldiga små liven på komposten. Dessutom måste jag såklart testa att så lite grönkål, squash och melon också. Och kanske rabarber?
Det är bara att erkänna. Jag är helt besatt av att stoppa ner frön i jorden och se hur de växer. Just som tomatgalningarna i vänskapskretsen som jag tidigare gjort narr av missar jag nu deadlines. Glömmer att ringa mina barn. Hinner inte äta.
Plantorna fyller hela mitt medvetande. När de slokar deppar jag, när solen lyser och de sträcker sina späda små blad mot fönsterrutan går jag runt och sjunger. Jag är förlorad. Bortom räddning. Jag odlar tomater.
