Jag tror inte på ödet, lägre eller högre makter, men det verkar som att någon därute anser att jag omgående bör avslöja innanfönsterismens mysterium. Den potentiellt världsförbättrande ideologi som jag jiddrade om i denna spalt så sent som förra veckan.I vanliga fall kommer mina krönikor i Sörmlandsbygden med en dryg månads intervall. Få läsare minns då vad jag skrev eller lovade senast.
Jag kan liksom prata på utan ansvar, likt vilken miljöminister som helst. Men nu har jag hoppat in som avbytare för en krasslig krönikörskollega. Inser att jag därför är så illa tvungen att infria förra veckans löfte, inte minst eftersom det samtidigt har blivit så förbaskat kallt. Innanfönsterismen omfamnar nämligen allt detta: etik, löften, tid och inte minst: köld, hopp om värme.
Huset jag bor i är inte gjort för dessa tider. Det är ett gammalt timmerhus, huvudsakligen byggt av återvunnet material, som sannolikt pusslades ihop på 1800-talet av några ludna, grovsnusande typer med råg i rygg, renat i pluntan och läder i handflatorna. Många fönster och dörrar är från 1700-talet, nästan allt handhyvlat original, knappt något isolerat eller komfortabelt. Kökströsklarna är 25 centimeter höga, för att hålla borta hallens kalluft. (Dagen då jag får rullator behöver den vara av pogo-modell, en sån kängurustudsare.)
Den organism som ett sådant hus utgör kräver omsorg, i synnerhet under vinterhalvåret: tändved ska späntas, radiatorer luftas, vattenledningar tömmas, kökspannan matas, katter ska släppas ut och in. Ut och in, hela tiden. Huset knittrar, andas tungt; höjer sig när vi brassar på i spisen, sänker sig när elden falnat och nattkylan äter sig in.
Två gånger per år ska innanfönstren hanteras. Det är en syssla som bör ta minst en halv dag i anspråk: de lösa innerbågarna tas ned från vinden, glasen putsas. Utrymmet mellan inner- och ytterbågen fylls med vadd och dekorationer som påminner om tidens gång: torkade sommarblommor, rönnbär, en sent vilseflugen nässelfjäril. Så fäster vi innerbågarna med spik och förseglar tidskapseln med klisterremsor. De smäckra, tätvuxna fönsterbågarna är sega som vidjor, de ljust blågröna blyglasen tunna som blixtrande trollsländevingar.
Mellan innan- och ytterfönster vilar sommaren medan rimfrosten målar allt tätare mönster på rutorna. Första gången jag satte upp innanfönstren tänkte jag: det här är så sjukt omodernt, obsolet. Och samtidigt befriande skönt. Innanfönsterismen säger: låt livet ta tid. Låt inte omvärlden störa dig. Åk hem tidigt. Ta det lugnt. Se till att du lever ett liv där du har tid att pyssla med innanfönster, linneskåp, dockskåp, veterantraktorer, eller vad det nu är.
Om Putin, Erdogan och Trump hade innanfönster i sina respektive palats skulle vi ha fått fira jul i fred.