Det sitter en man på Stockholms central och hostar lungorna ur sig. På bänken bredvid sover en kvinna i brokiga schalar, ett par glittriga sommartofflor sticker fram under hennes rutiga filt. Ute faller årets första snöflingor och en trött julmelodi snurrar i högtalaren.
Jag har just sprungit genom Stockholm för att hinna med sista tåget hem. Över Drottninggatan hängde ett stort träd upp och ner och vajade i vinden. Jag kan inte släppa tanken på om det är en symbol för världens tillstånd eller helt enkelt julskyltning som gått fel.
Mitt tåg är 47 minuter försenat och det är oklart vilket spår det kommer att avgå ifrån. Kvällståget till Sundsvall är inställt. Uppsalapendeln har signalfel. Allt fler resenärer samlas i vänthallen och irritationen stiger.Då kliver en man iförd grön batikjacka och en obeskrivligt smutsig tomteluva in från snöyran. Han går med bestämda steg mot gänget på bänken och kvittrar glatt La Marseillaise på en gäll kazoo. Det blir tyst i salen.
Alla tittar nervöst på en något överförfriskade figuren.”Lägg av” ryter mannen som hostat. ”Är du helt dum i huve?””Ja, sannolikt är det så”. Svarar mannen med tomteluvan och fortsätter i en om möjligt ännu gällare ton med ledmotivet från Bron över floden Kwai.
Mannen på bänken har nu rest sig och i farten råkat väcka kvinnan med glittersandaler som förvirrat ser sig om kring. Nu nästan skriker han: ”-Men förhelvete jävla dumhuve, kan du SLUTA!”Den lille mannen tystnar för ett ögonblick och ler när han svarar:
”Nej. Jag. Slutar. Aldrig. De här människorna behöver piggas upp!” Och så sveper han med handen åt vårt håll. Vi som utgör den trötta skaran av pendlare i prydliga kappor och välputsade skor. Vi som har ett jobb att gå till och en varm säng som väntar på oss. ”Dom har så väldigt tråkiga liv förstår du.”Hostaren tittar på oss och lugnar sig. ”Okej, jag fattar Polarn. Jag fattar. Spela du. Dom behöver det.”
Mannen rättar till tomteluvan, ställer sig framför oss. Så bugar han högtidligt och klämmer i med Brevet från kolonien och nu kan församlingen av tråkmånsar inte värja sig för charmoffensiven utan ler försiktig och byter ögonkast med varandra. Några nynnar med och fnissar. Applåderar.
Mannen verkar nöjd med sitt värv. Han stoppar kazoon i fickan och dimper ner på bänken mellan Hostaren och Den brokiga damen och makar sig till rätta. Gruppen av pendlare har börjat småprata med varandra. Ett osynligt ”vi” har skapats, och en märklig känsla av att det inte alltid är plättlätt att avgöra vem det är mest synd om.
Inom kort visar informationstavlan nya tider och fastställda spår för avgång. Vi går mot våra destinationer och lämnar den plötsligt uppkomna, varma känslan av gemenskap. Kvar på bänken slumrar tre samhällets olycksbarn.
På tåget hem googlar jag ”träd som hänger upp och ner” och det visar sig vara ett konstverk. Det vill lyfta fram det som dolts under ytan och vända på perspektiven. Och jag önskar i mitt stilla sinne att mannen med kazoon kunde få samma ersättning av Prinsessan Estelles kulturstiftelse för sin föreställning på Stockholms Central som den erkända konstnären som låtit gräva upp ett träd och hänga det i rötterna vid Sergels torg. Det vore att verkligen vända på perspektiven.