Lisa Sund från Katrineholm skidade tvärs över Grönland, cirka 60 mil på 28 dagar. Is, blåst, snö och kyla. Orsaken kan stavas cancer. Hon upptäckte en knöl i bröstet 2019, som visade sig vara bröstcancer. I maj 2023 skidade hon med tre andra canceröverlevare för att samla in pengar till forskningen. Expedition Pink Ribbon gick från väst till öst på Grönland.
När Lisa kände en knöl i sitt högra bröst blev hon inte särskilt orolig. Hon är inte särskilt känslosam, säger hon.
– Nästan 90 procent överlever bröstcancer och jag hoppades och trodde att jag var en av dem, säger hon.
Det var en aggressiv variant av cancer. Hon fick operationstid efter två veckor men trots att all cancer opererades bort var hon tvungen att cellgiftsbehandlas.
– Många hamnar i ett mörker och tänker att det är kört, men jag var extremt handlingskraftig istället. Gick upp varje morgon och klädde på mig. Lodade inte runt i långkalsonger, trots att jag kanske bara orkade gå till brevlådan.
Hon har alltid tränat och gillat friluftsliv. Uppväxt på skidor och säger själv att hon använder fysisk aktivitet för att må bättre mentalt. Så snabbt hon kunde var hon igång igen och tränade.
– Så var det en norsk tjej som efterlyste en svensk deltagare till expedition Pink Ribbon. Bröstcanceröverlevare som ska samla in pengar till forskning genom att skida över Grönland. Jag mailade henne och skrev: ’Det är mig ni letar efter.’
Och snart var hon en del av team Pink Ribbon, med andra överlevare från Norge, Danmark och Island. Nu gällde det att förbereda sig både fysiskt och mentalt för en lång och jobbig strapats.Till sin hjälp hade de den norska äventyraren Liv Arnesen som bland annat skidat ensam till Sydpolen.
– Det var minutiösa förberedelser, inte bara fysiskt för att orka, utan också praktiskt. Tre eller fyra par strumpor, dunjacka eller ylletröja. Packningen skulle väga så lite som möjligt, max 60 kilo per person. Och då skulle 30 kilo mat och tio liter bensin till stormköket med.
Lisa ägnade 105 träningstimmar åt att släpa däck för att förbereda sig på att dra pulkan. På julen kom kylan. När familjen gick och lade sig, kröp Lisa in i sovsäcken i ett tält på gården för att prova om sovsäcken skulle hålla värmen.
Den 5 maj var det till slut dags. Då stod de uppradade med sina specialpulkor med liggunderlag och sovsäck vid Kangerlussuaq på Grönlands västkust för att skida över glaciärisen till det som egentligen bara är en grillplats på östkusten, Grillhyttan.
De skulle vara fyra canceröverlevare, men danska Andrea hade fått ett bakslag och kunde inte följa med. Tillsammans med två guider, 69-åriga Liv Arnesen och den norska dokumentärfilmaren Petter Nyqvist gav de sig iväg.
– Äntligen, det var samma känsla som jag hade på julafton när jag var liten. Äntligen var det dags. I början var det ganska jobbigt upp och ner för backar. Guiderna var tvungna att skida först eftersom det var glaciärsprickor.
Temperaturen kunde hålla sig mellan ett par plusgrader och minus 28. De gick i 50 minuter och vilade i tio, och så höll de på. På natten slog de upp sina tält och sov i pulkorna.
– Efter sex dagar var man helt tom i huvudet. Man bara gick.
Dag elva kom de fram till den övergivna amerikanska radiobasen … Sedan kom det dåliga vädret.
– Det blåste och var väldigt dålig sikt. Det var vitt allting. När man gick längst fram blev man åksjuk efter ett tag, så vi turades om. Det gick sakta.
Efter det kom stormen med orkan i byarna. De kunde inte gå längre utan var tvungna att slå läger och bygga snömurar för att inte blåsa bort.
– Vi låg redan lite efter tidplan och under stormen kunde vi inte gå ut ur tälten. Vi blev fast där i 44 timmar. Grävde en grop som toalett i ena delen av tältet och smälte vatten i en annan del.
När de kunde börja skida igen fick någon soleksem och någon sår på läppen. Lisa blev solbränd på tungan. De smörjde sig med solskyddsfaktor 50 men det hjälpte inte. Ibland var de tvungna att ha glasögon och ansiktsmask.
– Det var jobbigt, men fantastiskt. Den huvudsakliga känslan var glädje.
De skulle klara expeditionen på 28 dagar. Den 27:e dagen var det ganska varmt och det började regna. En av guiderna kräktes och Liv hade stora skavsår under fötterna. De låg efter i tidsschemat.
– När vi gått i 15 timmar var vi tvungna att vila. Klockan var halv två på natten när vi satte upp tälten för att lägga oss. Tyvärr visade det sig att allt var blött. Allt på pulkorna hade i princip hållt tätt förutom blixlåset som läckte vatten.
De fick tillbringa några timmar sittande innan de började skida igen klockan fem på morgonen.
– Det var helt magiskt när vi kom fram till Grillhyttan. Jag började tokgrina. Det var en känslostorm att ha fixat det.
Det var en månad med väldigt hårt fysiskt arbete, ingen mobil, ingen dusch och ingen toalett.
– Jag är verkligen inte tacksam att jag fick cancer, men jag är tacksam över att jag fick möjligheten att vara med på expeditionen. Att klara av det tillsammans med de andra, det är stort. En milstolpe i mitt liv.
Den 26 oktober är det premiär i Norge på serien i tre delar som dokumentärfilmaren Petter Nyqvist gjort om expedition Pink Ribbon och om canceröverlevaren Silje Løkeng som tog initiativ till expeditionen.
