Alltid lär man sig något nytt. Som häromdagen när vi fikade på verandan. Solen vräkte ner så vi satt under det gröna parasollet, som vid närmare granskning fått en märklig utsmyckning; en bredaxlad insekt – sex ben och antenner. Och hon höll just på att lägga ägg. En prydlig samling ärtgröna, runda små ägg.
Eftersom jag antog att det var en bärfis som tog parasollet för ett blad var jag tvungen att leta fram boken ”Bärfisar i Sverige”. Ja, det finns en sådan och jag har den! Det finns 53 olika arter av bärfisar i Sverige och det här bör ha varit en av de vanligaste – den gröna bärfisen.
Den kan också heta grönt stinkfly. Och det är väl det de är mest kända för, sin förmåga att sprida en unken doft i bärskogen. Doften kommer från två körtlar under buken som sprejar ut en illaluktande vätska som innehåller giftiga ämnen. De kan paralysera mindre jägare som vill äta upp dem. Andra kanske avskräcks av doften.
Jag svävar vidare i bärfisvärlden och lär mig att vissa arter, som den gröna, hänger kvar i omgivningarna och tar hand om sina ungar. Det kommer bli svårt för parasollungarna. En del hannar spelar som gräshopporna för att locka till sig honor. De flesta är vegetarianer och suger växtsaften ur blad, några är rovdjur och ägnar sig till och med åt kannibalism. Till exempel Sörmlands landskapsinsekt.
Strimlus är ett inte särskilt vackert namn på en otrolig skönhet. Den är ju definitivt ingen lus utan hör hemma bland skinnbaggarna. Det vetenskapliga namnet Graphosoma lineatum klingar bättre och beskriver den grafiska teckningen; svarta längsgående ränder på den klarröda kroppen.
Just nu kryllar min trädgård av dessa praktfulla djur. Jag sparar hundlokorna åt dem och där samlas de i år i stora flockar och bevisar att uttrycket ”ända mot ända kan ingenting hända” är helt fel. Med flera varma somrar i rad så ökar populationen, eftersom nymferna behöver värme för att hinna bli färdigutvecklade före vintern.
Tänk vad mycket innehållsrikare livet blir när man vet lite mer om de som lever runt omkring. Då blir insikten att det finns en hel rad insektsarter som riskerar att dö ut innan vi ens hunnit upptäcka dem desto tyngre att bära.
Nyligen fick jag också lära mig att skilja hona och hane av pilgrimsfalk åt på lätet. I närheten av boet varnar de ihärdigt med ett hest, gnisslande läte. Honan med en djup stämma. Hannen betydligt pipigare. Redan hos de små boungarna kan man höra skillnaden tydligt. En upplevelse som fler kan få nu när pilgrimsfalkarna efter femtio år med ihärdigt räddningsarbete återkommer i fler och fler bergbranter.
Så till alla hemesterfirare: utrusta er med luppar, kikare och fälthandböcker (går att låna på biblioteket) och lär känna världen.
