Tidigt 80-tal, en sval junidag i Nyköping. Östra skolans gårdsplan fylldes av doften från varm asfalt, söta vresrosor och bubblande prat från hundratals små ljusklädda liv. Klass efter klass, mönstergillt uppradade, vattenkammade, händerna längs sidorna.
Vi sjöng: nationalsången med kraft, och sen trevande nån styltig låt om kungen och hjärtans djup. Lärarna (bara kvinnor) och vår urgamle, vitludne rektor, tog i från tårna. Svenska flaggan smällde i vinden.
Studierektorn steg fram, rättade till snedluggen och mustaschen (han var den riktige chefen, det fattade man direkt) och började föreläsa: vi firade alltså Svenska flaggans dag, liksom Sveriges nationaldag.
Okej, festligt, tänkte vi. Var är tårtan, girlangerna, dansarna? Det här kändes mer som en släktträff. Eller begravning. Brandövning? Då brukade de rada upp oss på gården.
“En dag, för över trehundra år sedan, skådade konung Gustav II Adolf mot skyn. Snart skulle det stora slaget stå vid Breitenfeld. Då!”Rektorn gjorde en konstpaus.
Vi gäspade.
“Ett gyllene kors uppenbarade sig mot den ljusblå himlen!”
Studierektorn visade stelt med högerarmen snett upp mot flaggan. Någon fnissade, härmade gesten med fingrarna över läppen som låtsasmustasch. Så fick man inte göra! “Sedan dess, förstår ni, är detta Sveriges flagga, just den flagga som vi stolt firar, än idag.”
Vi kisade mot tygstycket däruppe. Jo, himlen var blå, men resten . . . Han ljög som en gulaschbaron, studierektorn. Det visste vi sen tidigare. Sa att han “redan hade köpt majblomma av en annan”, fast det inte var sant och liknande. Senare förstod jag att han nog blandade ihop Gustav II Adolf med sägnen om Erik den heliges korståg i Finland 1157.
Men, saga som saga. Och egentligen: vad fanns att fira? Att några härsklystna gubbar från Sverige tvingat unga män att fara över havet för att ha ihjäl andra unga män, därför att de första, finnarna, inte var katoliker, och de senare, tyskar med flera, för att de var just påvetrogna.
Obegripligt! Vi barn kände på långt håll: fejk! De vuxna hade bestämt att nu minsann, nu skulle vi barn fira flaggan. Men det blev inte mer känslosamt än en brandövning.
De flesta svenskar firar inte flaggan eller nationalstaten med större inlevelse. Helt enkelt därför att vi sällan har behövt hämta kraft ur sådana konstruktioner. Den svenska nationen – till skillnad från de flesta stater – är äldre än både flaggan och staten. Sedan länge stabil, självstyrande och välmående. Studenter brukar inte vifta med svenska flaggor på fester och flak. Varför skulle de?
Det finns inget som flaggan kan förstärka i sammanhanget. Just därför är jag tacksam och stolt som svensk på nationaldagen: vi behöver egentligen inte denna dag. Låt oss fira och hoppas att det förblir så.