När man på riksplanet satte en livsmedelsstrategi 2017 sattes de övergripande målen bland annat till att ”den totala livsmedelsproduktionen ska öka, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås och det skapas en hållbar tillväxt och sysselsättning i hela landet”. Målen, som var högst relevanta redan då, har idag fått flera ytterligare dimensioner till sig som gör dem än mer angelägna att faktiskt börja ta på allvar, och analysera: HUR åstadkommer vi detta?
Om man inte pratar ökad konsumtion samtidigt som man pratar ökad produktion blir det konstigt. Om man heller inte pratar om varför det är viktigt med en ökning av svenskt producerade livsmedel får man heller inte förståelse för varför det är viktigt att vi i våra offentliga kök serverar svenskproducerad man, varför det är viktigt med vilken attityd en kommuns tjänstemän tar sig an jordbrukarens verksamhet, varför det är viktigt, nu när så få barn har direkt koppling till jordbruket och matens ursprung, att de verkligen får kunskap om hur maten de äter produceras och jobbet som ligger bakom.
Att bryta ner en livsmedelsstrategi till lokala förutsättningar kräver mer analys och eftertanke än vad man vid en första anblick tror. Ska vi uppnå en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning med de mål som satts upp måste vi också förstå vilka vägval vi måste göra under resans gång.
För en kommun handlar det om ställningstaganden som attityder och förhållningssätt i myndighetsutövning, barns och ungas kunskap om matens ursprung, prioritering i markutnyttjande, bebyggelse av åkermark samt vad som serveras i de offentliga köken men också sådant som byggnormer et cetera. Vilket kök och vilken lägenhet idag reder prepperförvaring för längre tid än de tre dagar affärerna har lager för?Det är fem år sedan livsmedelsstrategin togs på nationell nivå. Det är hög tid att den revideras och definieras än mer i vad, varför och hur vi förväntas nå målen.
Med pandemin och dess effekter i färskt minne, med kriget i Ukraina pågående och med de klimatförändringar vi står mitt i och inför så behövs det ett omtag och kreativa tankegångar kring sådant som möjliggörande av generationsskiften, värnandet och utvecklandet av åkermark och livsmedelsproduktion, självförsörjningsgrad, försvarsförmåga, förmåga att hantera längre kriser, förmåga att hantera och föda stora flyktingströmmar. Vi måste även inse och förstå att det jordbruk och den miljö vi har idag är skapad av de lantbrukare som odlat och värnat desamma genom generationer.
Det svenska jordbrukets värderingar har alltid funnits där, inte bara utifrån ekonomiska aspekter utan även utifrån omtanken och vårdandet av marken, djuren och människan. Gårdagens och dagens lantbrukares strävan har alltid varit att överlämna brukbar, livskraftig mark till kommande generationer. Det förtjänar respekt och eftertanke.
