”Ta bort varningstexten för att dricka blekmedel under två år – sen kan vi ha en folkomröstning!” Komikern Ricky Gervais skämt om demokratins begränsningar dyker upp i skallen när jag läser en av alla eftervalsanalyser i DN. ”Folk är dumma så inåthelvete” säger Gervais och flinar.
Artikeln i DN handlar om en ung svensk TikTok-tjej, ”Sd-Monkan”, som tydligen använder humoristiska och energifyllda klipp för att sprida diverse förenklade budskap till väljarkåren. Det vet redan alla icke-fossiler, mina barn känner igen Monkan, men vi som läser DN – på papper! – kan behöva upplysas om ”varför det gick som det gick”.
Jag kollar lite. Måste kolla. Valet avgjordes ju tydligen på TikTok, i baksätet på EPA-traktorer och hos nån utstött, höftledsopererad Sd/Centerpartist i Rättvik. Alla är trötta på skiten, och de mest trötta har fått sitt eget parti, lett av de där härligt bråkiga killarna längst bak som låter snuset rinna och säger vad fan de vill. För de har ju sitt eget parti nu, ett riktigt, och där kan de vara sig själva, göra som de vill, och om folk gillar det – ja, vad ska ni andra göra då, va, va, va?
Monkan dansar och ler, propagerar för sänkta dieselpriser och förklarar för sina haters att hon, som visserligen har rötterna i Polen, minsann inte behöver ”återvandra”. Hon är nämligen ”assimilerad”. Klippen är rappa, bitvis rätt kul. I alla fall om man är komplett uttråkad, gubbsjuk, småfull eller har druckit blekmedel i två år.
Monkan är i alla fall roligare än P1:s partiledardebatt, där jag ramlade in av en slump innan valet. Det var bitvis som att lyssna till en adrenalinstinn mellanstadieklass med blodsockerdipp. Inom loppet av en kvart kallade partiledarna varandra kommunister, nazister och falukorvsfientliga. ”Debatten” följdes av en analys, där en ståuppare uttryckte sin stora entusiasm för ”drama” (tjafs och roast), varefter hon drog den revolutionerande slutsatsen att vår nästa statsminister sannolikt skulle heta Magdalena eller Ulf.Wow, tack. En ståuppare i P1 kommenterar pajkastning. Har alla statsvetare dött?
I år mer än någonsin tidigare undrar jag varför varken väljarna, massmedierna eller politikerna ägnade mer energi åt analys och politisk handling innan själva valet. Nu gick det ju så fort, snabbare än en melodifestival, och med ungefär samma seriositet. Mina lokalpolitiker, som varit helt osynliga sen de packade ihop valstugorna för fyra år sen och arkiverade sina snabbt framkrystade valmanifest (vem följer nånsin upp dessa?), dök åter upp på gatorna i samma färgglada jackor.
De delade ut flyers, snyggare formgivna än tidigare, men med ungefär samma intetsägande budskap. Nu är de borta igen.
Och vi har ett valresultat. Det känns ändå rätt okej. Folk måste få vara lite trötta ibland.
