I Sverige har Socialdemokraterna länge styrt ensamma som regering, vilket med tanke på klassamhällets dominans i början av nittonhundratalet var högst befogat. Men inte i dagens samhälle. Begåvade beslut fattas i konflikt med andra intressen (T.S.Eliot)! Därför är det viktigt att en regering består av fler än ett enda parti, där alla beslut redan är fattade av ett litet fåtal innan de behandlas i regeringen.
För att nå ett rättvisare demokratiskt system så är det viktigt att många samhällsfrågor blir föremål för professionell debatt mellan olika intressen och kompromisser kan göras, om de behövs. USA:s och tidigare Storbritanniens tvåpartisystem var ju länge bra, så länge regeringsmakten skiftade mellan partierna. Regeringen hade då fyra år på sig att leva upp till det som utlovats till väljarna före valen.
Men redan på sjuttonhundratalet lyckades ju Swift demonisera de båda brittiska partierna i sin bok ”Gullivers resor” och skapade därmed ett tredje politiskt parti, Liberalerna (1859). Egentligen har det inte så stor betydelse vilka partier som ingår i regeringen. Det viktigaste är att regeringen består av kloka, erfarna och ärliga individer som företräder partier som är öppna för debatter och har samhällets bästa för ögonen. Idealiskt vore att valets tre största partier bildade regering och fokuserade på kloka debatter och kompromisser. Samt, inte minst, bortsåg från medias påverkan (”vända kappan efter vinden”, men var helt öppna för redovisning av sitt arbete.
Om vi försöker bortse från alla demoniseringar av olika politiker i såväl officiella som sociala medier, så blir Sveriges tre största partier efter valet i höst S, M och SD. En alldeles utmärkt konstellation, om ni frågar mig!
Där skulle en öppen debatt bli uppnådd, vars resultat inte var beroende av förhalningar av akuta problem eller onödiga kompromisser med extremistpartier. Troligen skulle en sådan regering representera kring 70 procent av väljarna och inte mindre är 50 procent (som i dag).
