Skandalen med städfirman väcker frågor

De senaste dagarnas städfirmeskandal hos statsministern väcker många frågor och diskussioner.
Det förundras mig att en statsminister sköter upphandlingen av en städfirma själv. Det förundras mig inte att en person vem som helst gör det, men att en statsminister med den hotbild som finns gör det är mig en gåta.Att vara statsminister är det högsta ämbetet vi har i Sverige (ja, förutom kungen då), och då förväntar jag mig faktiskt att när någon kliver in i den rollen så tar ett rigoröst skydd av densamma vid. Att ett företag eller personer som inte är säkerhetsklassade eller kontrollerade tillåts utföra arbeten i statsministerns hem är för mig otänkbart.
Partitillhörighet på statsministern spelar ingen roll. Innehar man rollen så ska skyddet och säkerheten kring personen vara samma. Det ska inte vara upp till ett partikansli att säkerställa det. Det ligger i statens och demokratins intresse att skydda den högst satta positionen.Det är lätt att göra populistiska utspel på händelsen och kritisera huruvida statsministern haft koll på om firman hon anlitat hade kollektivavtal. Det är också lätt att vråla över att en papperslös kvinna jobbade på företaget. Hon borde ju inte kunna ha ett jobb i Sverige, hon ska ju inte vara här.
Vi har ett skuggsamhälle i Sverige. Vi har papperslösa, människor som av olika skäl hamnat utanför den gemensamma samhällsordning vi har byggt upp, vi har hemlösa, vi har pågående människosmuggling och människohandel. Är det ett önskvärt läge? Naturligtvis inte! Det ska kritiseras! Den politik som lett till att vi medvetet försatt människor i det utanförskapet behöver granskas och förändras.Vi har tiotusentals människor som arbetar i Sverige utan tillstånd, trots att deras arbetsinsatser uppenbarligen behövs. Ett avslag och ett utvisningsbeslut löser ju inte problematiken som dessa personer kommer ifrån. Att dessa människor riskerar att utnyttjas och att de riskerar att hamna i kriminalitet är ett välkänt faktum. De måste ju skapa sig en försörjning och ett uppehälle hur som haver.
Lösningen på papperslösa i samhället stavas inte kollektivavtal. Lösningen ligger i en vettig ordnad politik och ordning där även de som av olika skäl inte kan lämna landet trots utvisningsbeslut ska kunna existera och göra rätt för sig fram till den dagen de kan återvända eller finna ett annat land som tar emot dem.
Livet är inte svartvitt. Inte för någon. Livet är inte heller enkelt. Att tro att de hårdare tagen, den hårdare sållningen i asylansökningarna, den tuffare linjen som så många härjat om i så många år skulle lösa problematiken kring att människor söker sig till andra länder undan krig och fasor, undan ekonomisk misär eller bara i sökandet av ett bättre liv är en utopi. Om dessa frågor vore enkla att hantera vore de inte ett problem. Vi ska med alla de medel som står oss till buds motverka skuggsamhället och utanförskapet. Det är alltför kostsamt och innebär alldeles för mycket lidande både för oss som samhälle men också för dem som hamnar där.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil