Redo för det “där fjällen”

”Mamma vad är det där fjällen som alla åker till?”Jag glömmer aldrig när den där frågan kom från min ena dotter. Det var strax efter ett sportlov då hon gick på lågstadiet. Glada i hågen kom hennes skolkamrater tillbaka och berättade om sina äventyr i fjällen. Vad vi hade gjort det sportlovet minns jag inte, kanske hade vi bakat nåt eller tagit en dagsutflykt till terrariet utanför Kolmården. Säkerligen hade vi tittat på flera filmer. Jag minns dock att hennes fråga blev till ett litet hugg i min magtrakt.
Jag förklarade för henne vad fjällen var och vad de som åkte dit gjorde. Hon nöjde sig och fortsatte med sitt. Men känslan av att jag inte visar mina barn fjällen gnagde i mig. Den gnager faktiskt än idag trots att det har gått mer än tio år sen den där frågan kom. Men jag har ju själv knappt varit i fjällen. Om jag räknar så kanske det är tre gånger och då är senaste gången trettio år sen. Då jobbade min kompis som skidlärare på nån av alla orter. Jag kommer mest ihåg en magisk skoterfärd, ont i benen av skidåkning och ett antal öl på den lilla after-skin som fanns.
Hursom, tur då att sambon är från Sparreholm och att farfar bor i Malmköping, för där finns det ju backe att åka i. Där har man chansen att visa barnen vad “alla” gör i fjällen.Så vi letade fram våra vinterkläder trängde på oss dem och in oss i bilen för en färd längs 53:an. Ni vet hur det är det där med vinterkläder som man bara använder några gånger per år. Det mesta känns bökigt och trångt. Sambon hade visst ätit för mycket julmat och jag verkade ha blivit lite kort för mina byxor hasade nedanför skorna. Det stretade och var obekvämt. Men sånt brukar ju kännas bättre när man väl kommer ut.
Väl framme på parkeringen skulle vi gå mot boden där man hyr skidor, pjäxor och hjälm. Men allt var fortfarande bara obekvämt.
– Men alltså kolla här, sa sambon och visade sin bakdel för mig. Så här ska mycket ska de väl inte skära in i baken på mig?
– Jag vet väl inte hur de brukar sitta, sa jag och drog i mina brallor för att de inte skulle hasa för mycket i marken.
– Men det där märket som du har vid knät där det brukar ju jag ha på mina byxor väl?
– Jag vet väl inget om vilket märke det är på kläderna, svarade jag snäsigt.
Ja, jag antar att ni förstår vartåt det barkade. Vi hade satt på oss varandras byxor. Han stod där och trängdes i mina och jag stod där med hans som ett släp efter vardera fot. Det pågår ju som bekant en pandemi så det fanns ingenstans att byta om utan vi fick glatt visa våra bara vinterbleka ben där på parkeringen. Det kan jag säga er, att sätta på sig vinterkläder hemma är en barnlek mot att stå och byta täckbyxor på en mörk parkering i Malmköping. Det är hängslen som fastnar under tröjor, tjocktröjor som ska vara under eller över. Nån tröja måste vara instoppad så att inte den kalla luften kommer in på ryggen. Mitt i allt flås, bök och halvirritation så uppstod en skrattattack utan dess like. Där står vi i mörkret en vardagskväll, byxlösa och är redan varma, svettiga och andfådda utan att ens ha sett skidbacken ännu.
– Så barn nu har mamma och pappa bytt kläder nu blir det fikapaus, säger sambon och vi bryter ihop av skratt igen allt medan irritationen växer hos barnen, de vill ju hitta utrustning och backen.
Redan röda om kinderna och varma i kläderna tar vi snöret och drar oss upp i den lilla backen som säkert är som ett mindre gupp upp i fjällen. Efter några ramlingar och att några fastnat bakom liftsystemet och fick lyftas upp så avlutades kvällen med att vi kände oss lite redo för det “där fjällen”.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil