En tidigare församlingsaktiv, som bott borta och nu flyttat hem igen, mötte prästen.
– Hej Stefan och välkommen hem till byn igen – och till kyrkan. Du har säkert haft några spännande år i storstaden. Bered dig på motsatsen. Här är det mesta som det var när du flyttade.
– Ljuvligt – det är därför jag är här – det är ju det gamla vanliga jag längtat efter.
Så jag säger: låt oss slå ett tacksamhetens slag för ”det gamla vanliga”. Människor har i alla tider sagt sig leva i den mest föränderliga av världar. Liv förutsätter rörelse – innebär förnyelse. Samtidigt påverkar vissa förändringar, positiva såväl som negativa, oss mer än andra. Ibland blickar vi tillbaka och önskar att vi kunde, om inte backa, så ändå sakta ner bandet.
På administrationssvenska talar vi om samhällets resiliens, det vill säga dess förmåga att komma på fötter igen efter en social, ekologisk, ekonomisk, organisatorisk eller annan vurpa.
Om detta har det inte bara pratats en hel del under innevarande pandemi utan också mer specifikt i ljuset av ett antal negativa trender som på olika sätt skakar om vardagen: stora digitala system som visar sig vara skrämmande sårbara, gängkriminalitet som stundom förefaller vilja bestämma dagordningen, illvillig ryktesspridning och falsk information som på olika sätt underminerar samhället… listan kan göras långt längre.
Som präst och biskop har jag inte mer att tillföra diskussionen kring detta än varje annan medborgare – här lutar jag mig tryggt mot vetenskaplig expertis och sakkunniga beslutsfattare. Inom ett område, och inför den storhelg som nu stundar, har jag dock samlat på mig en del relevanta erfarenheter som i kraft av sin ”vanlighet” riskerar att hamna i skymundan.
Gemensamma traditioner är bra för rotsystemet. De förankrar oss stadigare i den gemensamma myllan och håller över tid. Med hjälp av våra traditioner förstärker vi erfarenheten av att vi sitter i samma båt och delar samma verklighet. Traditionerna erbjuder ett ramverk av ideal, förhållningssätt, referenser som underlättar vardagslivet och samspelet människor emellan. Visst kan de också bli begränsande, men rätt uttolkade och utformade blir effekten snarast motsatsen. Förhåller vi oss till samma kartbild (som självklart växer i takt med samhällets förändring) ökar frirummet – vi vet ju var vi har varandra.
Därför är, i mina ögon, julens ”gamla vanliga” gudstjänster rena hälsoinsatsen för samhället. I kraft av att unga, gamla, troende, tvivlande, rutinerade eller rookies, samlas, lyssnar till de urgamla texterna och sjunger de välkända sångerna, stärker vi samhällskittet och bjuder motstånd mot de krafter som vill dra isär. En högtidlig julstund i kyrkbänken är, i mina ögon, därför rena kämpainsatsen för ett gott samhälle.
Det är det fräscha med ”det gamla vanliga”.
