Vem är egentligen mest osvensk: Hitler, Donald Trump, Zlatan, eller kungen? Hur svensk är egentligen julen, när såväl tomten som julbordets köttbullar kommer från Turkiet, granen och klapparna från Tyskland och Lucia från Sicilien?
Diskussionens vågor går höga när jag återvänder till Åsa folkhögskola för att prata om boken ”Sverige på svenska”, som jag var med och skrev för ett par år sedan. Det var före pandemin, innan de tilltagande dödsskjutningarna, när vi just hade börjat fira demokratins 100-årsjubileum i stället för att bekymra oss för folkstyrets förmodat nära förestående död. Mycket har förändrats, snabbt.
”Men det går ju inte att komma på några typiskt svenska kvinnor!” säger en elev uppgivet. Men sen lossnar det lite: Astrid Lindgren, förstås. Magdalena Andersson. Och Greta! Ja, de mest svenska svenskarna just nu är nog Greta Thunberg och Anders Tegnell, enligt eleverna på Åsa. Klimatkatastrofens och pandemins ansikten. Zlatan och kung Carl Gustaf är mer diskutabla: olika grupper föreslår dem både som svenska och osvenska.
Jag blickar upp mot trätaket i Åsas stora samlingssal, A-salen. Där blandas Sörmlandsgripar och näckrosor med porträtt av jordbrukare, smeder och kronprydda fagra brudar – alla jag ser är ljushylta, blåögda, rågblonda. Takmålningarna utfördes för snart 100 år sedan av ”den mjuka arkitekturens mästare”, Alf Munthe. Hur var stämningen i landet då, när Munthe kravlade omkring på byggställningar och bemålade Åsa folkhögskola med moraliskt stärkande motiv?
Bilderna är både nostalgiskt bakåtblickande och visionära, närmast utopiska. På den tiden ansågs fortfarande demokratin, socialismen och kvinnorörelsen som lite farliga, smått suspekta. Fotogen, vedeldning, tobak, arsenik, radioaktiv strålning och blyfärg var däremot toppen. Ingen hade hört ordet ”främlingsfientlig”, eftersom det knappt fanns några ”främlingar”. Men katoliker ansågs fortfarande som potentiellt subversiva.
Eleverna på Åsa har varierande bakgrund. Flera har rötter i utomeuropiska länder och jag antar att rätt många är troende muslimer. Alla som uttalar sig är ändå överens om att ramadan är väldigt ”osvenskt”. Och Hitler! Jag invänder försiktigt att cirka tio procent av Sveriges befolkning identifierar sig som muslimer. Väldigt många firar ramadan. Fler svenskar än vi vill erkänna understödde länge Hitlertysklands politik och värderingar.
Det går förstås inte att bli helt överens om svenskheten; vad den har varit, vad den är, eller vad den kan komma att bli. Jag tycker inte att Åsa ska måla om taket. Det viktiga med Åsabesöket är, som så ofta i folkbildningskretsar, mötet och samtalet. Och trots många meningsskiljaktigheter var vi helt överens om att Donald Trump och giraffer inte känns särskilt svenska.
