Debatten om skogen är ännu lika infekterad

Skogsbruk är komplicerat. Att förvalta skogsmark väl kräver tid, kunskap och hårt arbete. Med detta sagt kan det inte ha undgått många att skogsdebatten under förra månaden återigen har blossat upp. Det är en hätsk ton som förs. Experter på båda sidor vidhåller att deras lösningar är de rätta, och för den vanliga lyssnaren, läsaren och tittaren så är det säkert väldigt svårt att ens bilda sig en överblick av problemen.
Sverige har som mål att våran skog både ska användas i produktion, alltså för träprodukter som gör nytta i den gröna omställningen, och i miljö och naturhänseenden, för att bevara ekosystem och vårt fantastiska djur- och växtliv. Det är ett ambitiöst mål, men vi behöver båda delarna om vi ska kunna klara klimatomställningen och skydda miljön i våra skogar.
Det skapar dock naturligtvis konflikt, där skogsägare framhåller klimatomställningen medans miljörörelsen framhåller miljöskyddandet, en konflikt vars parter ändå teoretiskt sett borde kunna komma fram till en gemensam lösning på.
Ett perspektiv som också glöms bort i debatten är att det är skillnad på skogsägare och skogsägare. En mycket stor del av skogsmarken i Sverige är småskaliga familjeskogsbruk. Släkter som har förvaltat sin skog med hållbarhet, långsiktighet och variation i generationer. Dessa ägare bör man för det första inte kategorisera ihop med de större skogsbolagen, och deras miljövård har under lång tid motarbetats genom regler som missgynnar frivilliga miljöförbättringar.
Tack och lov så ligger det förhoppningsvis snart förslag i riksdagen om att ändra detta. Men mitt uppe i den hätska debatten och alla förslag som ligger på bordet så känner jag ändå att något saknas. Det saknas fortfarande incitament för att låta skogarna växa till högre åldrar. Det saknas fortfarande incitament för att öka variationen i våra skogar, och få en mer biologiskt rik marknivå under trädkronorna. Hur detta ska förbättras är svårt att svara på.
Vi måste självklart värna våra skogsägare och se till att onödig statlig styrning begränsas. Vi behöver självklart trä i klimatomställningen. Men vi måste också inse att vi inte bara kan prata om klimatmålen när det kommer till skogen. Vi måste också kunna ha en debatt om miljön och den biologiska mångfalden utan att såväl skogsägare som miljörörelsen känner sig trängda och besvikna.
För mig och alla unga som i framtiden vill kunna åtnjuta skogarnas fantastiska miljöer, så behöver vi se, lyssna och ta in alla perspektiv i frågan. För att skapa en skogspolitik där frivilligheten och äganderätten även i framtiden ska kunna utgöra grundprinciperna.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ökat lokalt inflytande över strandskyddet

För att få ett sprudlande grönt län där fler vill leva, verka och bo är ett förändrat strandskydd en pusselbit. För många gånger har vi hört att det inte går bygga bostäder eller utveckla sin verksamhet, på grund av strandskyddet. I praktiken missas nya kommuninvånare och företag kan inte utveckla besöksnäringen som de vill.  
Hela länet behöver möjligheter att utvecklas och att inflytandet är lokalt. Tack vare förhandlingen om strandskyddet har Centerpartiet bidragit till större möjligheter att utveckla samhällsbygget. Förändringen innebär bla att mindre sjöar och vattendrag samt anlagda våtmarker får ett lättare strandskydd.
Praktiskt innebär det att markägaren inte behöver ansöka om dispens för att bygga bostäder eller affärsverksamhet närmare strandkanten vid fler av Sörmlands sjöar, samtidigt som den fria passagen är kvar. I somras stoppades en markägare i Trosa från att bygga fler hus på sin mark på grund av en liten bäck som rinner förbi. Med ändrat strandskydd hade inte detta hänt.
En annan praktisk betydelse är att den som tvekat att anlägga våtmarker på grund av att i förlängningen få problem, pga strandskyddet, när de vill utveckla sin bostad eller verksamhet, vågar nu ta steget. Våtmarker som är viktiga för det lokala djurlivet kan bli fler med hjälp av ändrade strandskyddsregler.
Överenskommelsen som nu finns ökar det lokala inflytandet. Kommunerna kommer kunna peka ut områden som kan utvecklas strandnära. Områdena kan vara geografiskt stora eller små och de kan vara en eller flera i samma kommun. De kan finnas både på den traditionella landsbygden men även i områden som annars inte klassas som landsbygd utan består av mindre eller större samhällen. Även dessa behöver chansen att kunna utvecklas i närheten av vatten.
Självklart finns ett regelverk för strandskyddet framöver. Ingen vinner på en okontrollerad utbyggnad och därför finns det regler för de områden där man tar strandlinjer i anspråk. Det ska vara områden där det är god tillgång på obebyggd mark, lågt tryck på bebyggelse samt att området inte ska vara viktigt för strandskyddets syfte. Det är alltså den enskilda platsen som ska avgöra och inte ett regelverk baserat på storstädernas intressen.
I Sörmland finns 7 115 kilometer kust och strand. Områden nära vatten har potential för att få fler invånare att flytta till vårt län och bidra till vår utveckling. Det leder till ett sunt samhälle där service, företag och arbetstillfällen ökar. Att förändra strandskyddet är en viktig pusselbit för att bidra till landsbygdens förutsättningar att växa och utvecklas till ett grönt och blomstrande län där många vill leva, verka och bo.

Ensamhet är en ökande samhällsfara

”Ensam hemma”. Hur många gånger har inte den filmen visats i jultider om pojken som glöms kvar i huset och som i sin ensamhet busar med buset innan familjen slutligen återförenas och lever lyckliga i alla sina dagar?Så tomtigt rosenröd ser verkligheten sällan ut. Sverige är i princip världsmästare i antalet ensamhushåll. Det kan ses som ett mått på välstånd, att vi inte behöver vara så trångbodda, men det kan också dölja en ofrivillig ensamhet, att det inte finns något annat att flytta till, där det finns mer gemenskap.
För ofrivillig ensamhet är farlig. Det visar såväl svensk som amerikansk forskning. Amerikanska forskare har funnit att ensamheten är farligare än fetma och lika farligt som rökning när det gäller att förkorta livslängden.Dessa tunga argument bet på ombuden, när Centerpartiet höll partistämma i höstas. Centerpartiet ska arbeta för att minska den ofrivilliga ensamheten för äldre över 85, som idag inte behöver omfattande vårdinsatser, det vill säga för äldre som klarar sig själva så pass bra att de är för friska för att komma till ett särskilt äldreboende. Det kommer till en del att krävas förändringar i lagstiftningen och ökade kunskaper för att se hur detta ska kunna lösas lagligt och praktiskt, men bara att frågan lyfts bidrar till en lösning.För vi har inte råd med otrygga äldre som snabbt i sin ensamhet går mot ökade omvårdnadsbehov. Även den samhällsekonomiska kalkylen går att räkna hem. Den största vinsten är dock den mänskliga, att vara en viktig del i samhällets gemenskap. En pusselbit som fattas, om den inte är lagd på rätt ställe.Svaret kan också vara trygghetsboende, ett boende med gemenskapsutrymmen och viss service i huset. Det kan också vara olika former av kollektivboenden, där människor bor i olika åldrar och kan söka varandras sällskap – när du själv vill. Eller att kommunerna börjar planera för verksamheter, där människor möts naturligt. En förskola kombinerad med ett äldreboende bör inte vara någon utopi, utan en möjlighet att få till naturliga möten mellan generationerna.I Örebro planerar Svenska kyrkan för att bygga ett generationsboende med studenter och äldre i universitetsområdets närhet. Det är ett tänkande som förtjänar att kopieras på fler håll.Vi måste börja tänka nytt för allas bästa och för att bryta den ensamhet som växt fram och ersätta den med en gemenskap där alla behövs. Varenda pusselbit bidrar till tryggheten.

Fler behöver matcha de jobb som finns

Det är med stort intresse jag lyssnar på kommunstyrelseordföranden som säger att måttet är rågat så att kommunen inte kan ta emot sin del av 136 flyktingar som är Sörmlands del av så kallade kvotflyktingar som Sverige åtagit sig att ta emot. Något Sverige gjort sedan 1950-talet. Det måste bero på något annat än antalet och en oro för något annat. Det blir lätt så att man kopplar ihop invandring med kriminalitet, skjutningar och gäng. Det är en helt oacceptabel utveckling i grupperingar där man inte drar sig för att använda det yttersta våldsmedlet, att döda någon annan. Det går att skylla på mycket men maktkampen om handeln med droger är det som i de flesta fall är det som driver våldet. Det verkar de flesta vara överens om. Att öka resurser till polis och rättsväsende är bra för att skapa trygghet men egentligen att börja i fel ände.

De senaste veckorna har innehållit ett antal möten som på olika sätt leder mig fram till olika slutsatser som kan bidra till en förändring. Det gäller hur vi i Sörmland tillsammans kavlar upp ärmarna och ökar ambitionsnivån i grundskolan så att många fler får behörighet till gymnasieskolans program. Lyssnar man på företrädare för Arbetsförmedlingen så finns det en tydlig gräns. Arbetslösheten för personer med gymnasiekompetens är i det närmaste noll. Med en ungdomsarbetslöshet runt 30 procent i flera av våra sörmländska kommuner betyder det att i gruppen måste det finnas många som inte har skaffat sig grundförutsättningen för att få ett jobb.

Så till den andra sidan, arbetsgivarna. Den svenska arbetsmarknaden har av tradition strävat efter att effektivisera och automatisera för att öka konkurrenskraften, det har också medfört att många dåliga arbetsmiljöer har försvunnit. Det finns inte så många ”enkla jobb” där den med avsaknad av utbildning kan komma in på arbetsmarknaden. Talar man inte svenska så är det en ännu högre tröskel att ta sig över. Men är det omöjligt?
Det måste väl ändå vara bättre att människor har ett jobb att gå till? Inte konstlade ”hittepåjobb” som någon kallade det. Många arbetsgivare vill anställa men kan inte hitta personer med den formella utbildning som krävs för många yrken idag. En förändring som då behövs är att gå från systemlösningar till matchningslösningar. Kommunerna måste få en bild av alla som är i behov av försörjningsstöd, för det är många av de arbetslösa som inte heller omfattas av a-kassan. Vilka är det? Vad vill och kan man? Det blir också en fråga om att samverka mellan statens olika myndigheter och kommunerna som har ansvaret för de personer som bor i kommunen. Vi måste gå från systemtänk till individbaserade insatser.

Det finns behov av arbetskraft hos arbetsgivarna och det finns många människor i arbetsför ålder som inte har ett jobb. Kan vi med gemensamma insatser minska det så är jag säker på att kriminaliteten minskar och människor får en tryggare vardag. Ansvaret från samhället på den enskilda personen att förstå och ta ansvar för sin framtid behöver också förtydligas.

”Utanförskap är en farlig fiende för demokrati”

Det kan inte ha undgått någon om den senaste skjutningen av en känd ung rappare. Media har fångat upp storyn dag efter dag, löpsedlarna avlöser varandra. Det jag lite förundras över är den skillnad denna skjutning får i jämförelse med andra med samma bakgrund. Missförstå mig rätt – Jag tycker händelsen är fruktansvärd. Jag sörjer djupt med familjen och vänner som förlorat en viktig person i sina liv. Det personliga privata i denna tragedi är djup sorg och saknad. 
Men.
Tänk om alla skjutningar fick samma uppståndelse och pådrag. Tänk om berättelsen om människan bakom fick komma fram och berättas lika grundligt varje gång. Då tror jag att vi skulle kunna se de mönster som finns där, som ligger bortom ursprung och kultur, och vi kunde fokusera på de mekanismer som föder kriminaliteten, utanförskapen och den miljö som möjliggör att dessa uppgörelser förekommer i vårt samhälle.
Om vi skalar bort enskilda gruppetiketter och fokuserar på kriminella individer, där alla står lika inför lagen, och utifrån det finslipar i systemet på alla nivåer.
Det höjs röster för mer poliser, hårdare straff och stärkt vittnesskydd. Bra och behövligt. Likaså sluta upp med straffrabatter och se till att skydda övriga i samhället snarare än förövarna. Där är vi nog alla överens.  Däremot måste vi också titta på de mjukare delarna – som att få ungdomar i sommarjobb/helgjobb, att de får möjlighet att tjäna egna pengar den lagliga vägen, att de i ännu större utsträckning fångas upp i föreningsliv och aktiviteter, att förskola, skola och socialtjänst tidigt kan flagga för behov och ge stöd. Allt det som med enkla ord kallas förebyggande arbete.
I Sverige är vi vana vid och har riggat ett föreningsliv där föräldrar ställer upp och skjutsar, är med vid aktiviteterna, engagerar sig i både stödfunktioner och styrelsearbeten, köper lotter och sponsrar läger, resor, föreningströjor osv. Alla tillsammans. Men allteftersom vårt samhälle utvecklas blir det mer och mer åt det individualiserade hållet. ”Jag jobbar för mitt barn. Du tar ansvar för ditt eller så får hen inte vara med”.
Hur gör vi då med de barn och familjer som inte är uppfödda i föreningslivet, de som inte har de ekonomiska resurserna att bidra eller ens tid pga arbete/sjukdom/okunskap att medverka? Hur visar vi dem vägen, ändrar våra förhållningssätt för att inkludera även dem? Kan de barnen/ungdomarna få vara med och inkluderas även om deras föräldrar inte kan bidra och dra det egna lasset? 
Civilsamhället fyller en oerhört viktig funktion i detta liksom det kommunala arbetet med utbildning, social omsorg, föreningsstöd osv. Vill vi ge vårt samhälle en chans, vill vi minska på de kriminellas arena måste vi se till att minimera deras rekryteringsbas. Utanförskapet är en farlig fiende för vår demokrati oavsett vem som befinner sig i det – när vi ser det spelar som sagt inte hudfärg, religion eller ursprung någon roll utan en spade kallas en spade och en ungdom på glid får det stöd hen behöver oavsett var hen kommer ifrån.
När frågan hamnar hos polisen är det för sent.

Pensionerna måste höjas för vissa grupper

I början av 1990 talet skapades dagens pensionssystem. Den lön du får som anställd eller tar ut som företagare bidrar till den pension du får. Det innebär också att varje generation betalar för sin egen pension och det snillrika i systemet är att det ligger vid sidan om statsbudgeten. Det gör att det inte går att ta av pensionerna vid dåliga tider för att finansiera något annat. Pensionen blir också nära kopplad till att det är uttagen lön och därför prioriteras arbetslinjen.
Jag anser att principen för pensionssystemet är bra och ger en tydlighet eftersom jag redan som 30-åring kan se hur min pension blir om jag fortsätter arbeta deltid eller med den lön jag har idag. Enligt undersökningar så är de flesta pensionärer nöjda med sin pensionsnivå, men det finns de med små marginaler och i debatten framkommer det att vi behöver höja pensionen för dem. Men vilka är de och på vilket sätt kan vi höja just de pensionerna? Det är viktigt att vi landar i det för att veta vilka åtgärder vi ska göra.
Det finns grupper med låga pensioner som enbart har gårdagens ATP system och det finns de som varit egenföretagare hela livet och inte tagit ut lön utan återinvesterat i företaget. Beroende på grupp behöver vi göra olika åtgärder. Det är ju arbetslinjen som är poängen i systemet.Dock finns det två saker som kommer att påverka nivåerna för många blivande pensionärer och som bygger på egna val och inte påverkas av politiken.
1. Att arbeta längre innan man börjar ta ut sin pension. För varje månad till du arbetar, ju mer pengar sätter du in på ”ditt” pensionskonto och de ska också betalas ut färre månader. Medellivslängden har ökat mer än vad man trodde på 1990-talet så att höja pensionsåldern är en viktig åtgärd. 
2. Att få en mer jämställt ansvarstagande för hem och familj under småbarnsåren.
Summa summarum är att pensionssystemet är komplext. Det är hållbart och tar tid att få genomslag för förändringar. Jag tror inte pensionssystemet mår väl av om vi har budgivning i den politiska debatten om att höja alla pensioner med x kronor, eftersom det mest når den som redan har en medelpension. Men pensionssystemet mår väl av om vi kan samlas om vilka gruppers låga pensioner vill vi åtgärda och att vi sedan gör det med rätt åtgärder.
Tips till alla läsare: Gå in på minpension.se och se på din pensionsprognos. Fundera över hur du kan påverka den om du inte är nöjd med det som står där.