”Jaha, Lantz – ska du gå här i 45 år nu då?” Orden kom från en snickare i 50-årsåldern och utttalades i lagret till farsans rörfirma nån gång typ 1983. Jag skrattade väl till lite grann, som man gör när man är en osäker 18-årig rörmokarlärling som tilltalas av en äldre yrkesman, och svarade nåt i stil med ”jo, föffan serru”! Men orden satte sig som en kniv i min hjärna. Var det här mitt livsval? 45 år? Kan man ens leva så länge? Det hela kändes lite overkligt. Men jag trivdes ändå rätt bra som röris och stretade på i ca 15 år, innan dom där orden till slut inte gick att slå bort längre.
Jag var nu en sån där envis jävla superarbetare som nödvändigtvis skulle göra allt själv, istället för att vänta på hjälp. Jag bar badkar uppochnervända över huvudet och toalettstolar slängda över axeln, tre trappor upp. Jag baxade in pannor i pannrum med hjälp av bara en kofot. Bilade upp betonggolv med Hilti-maskin tills fingrarna pirrade av alla vibrationer, och var nästan omöjliga att räta ut. Jag hängde i knävecken med huvudet neråt i brunnar och stod högst uppe på stegar, utan nån som höll i.
Jag började så sakta förstå att om jag höll på såhär så skulle jag inte ha en fungerande kropp när jag så småningom blir gammal. Dessutom var mina händer alltid nariga, spruckna och fulla med sår och skit som aldrig gick bort, utom på semestern. Nå. Vad vill jag nu ha sagt med det här? Vill jag varna någon från att bli rörmokare, eller hålla på med kroppsarbete? Nej, inte alls. Bli gärna rörmokare – det kan vara ett omväxlande kreativt yrke om man som jag gjorde, jobbade i en väldigt liten rörfirma, mestadels i foks villor, lägenheter och sommarstugor. Men be om hjälp.
Använd skyddsutrustning, handskar och knäskydd och ta god tid på dig för att se till att du jobbar säkert. Tack och lov insåg jag att jag liksom ”är den jag är” och att jag nog inte skulle spara mycket av mig själv till äldre dar. Sakta men säkert lyckades jag göra karriärbyte och bli skådespelare, musiker och regissör istället. Jag stretar fortfarande på som en galning i mina olika projekt och föredrar fortfarande att göra så mycket som möjligt själv. För sån är jag. Kan själv! Men mina arbetsuppgifter är så väldigt mycket säkrare och lättare idag. Fast jag är galet förtjust i att hoppa ner på scenen från höga höjder… och att rigga strålkastare högst upp på en stege, utan nån som håller i.
Det finns en teori som säger att ett barn inte ramlar, förrän någon vuxen säger ”akta så du inte ramlar”. En annan teori säger att om ett barn själv får klättra upp på någonting, så ramlar det inte ner. Om barnet däremot blir upplyft, så ramlar det ner lättare. Det är som om barnet som inte fått klättra upp själv, inte vet att det befinner sig på något högt, som det kan vara farligt att falla ner ifrån. Så, låt ditt barn klättra i fred, så länge det eventuella fallet inte är livshotande. Se bara till att vara där när det faller och trösta och krama. Har du tur, får du ett tryggt barn som verkligen ”kan själv”. Och då kan ditt barn bli vad som helst. Kanske till och med rörmokare! …eller skådespelare.
