Det är med stort intresse jag lyssnar på kommunstyrelseordföranden som säger att måttet är rågat så att kommunen inte kan ta emot sin del av 136 flyktingar som är Sörmlands del av så kallade kvotflyktingar som Sverige åtagit sig att ta emot. Något Sverige gjort sedan 1950-talet. Det måste bero på något annat än antalet och en oro för något annat. Det blir lätt så att man kopplar ihop invandring med kriminalitet, skjutningar och gäng. Det är en helt oacceptabel utveckling i grupperingar där man inte drar sig för att använda det yttersta våldsmedlet, att döda någon annan. Det går att skylla på mycket men maktkampen om handeln med droger är det som i de flesta fall är det som driver våldet. Det verkar de flesta vara överens om. Att öka resurser till polis och rättsväsende är bra för att skapa trygghet men egentligen att börja i fel ände.
De senaste veckorna har innehållit ett antal möten som på olika sätt leder mig fram till olika slutsatser som kan bidra till en förändring. Det gäller hur vi i Sörmland tillsammans kavlar upp ärmarna och ökar ambitionsnivån i grundskolan så att många fler får behörighet till gymnasieskolans program. Lyssnar man på företrädare för Arbetsförmedlingen så finns det en tydlig gräns. Arbetslösheten för personer med gymnasiekompetens är i det närmaste noll. Med en ungdomsarbetslöshet runt 30 procent i flera av våra sörmländska kommuner betyder det att i gruppen måste det finnas många som inte har skaffat sig grundförutsättningen för att få ett jobb.
Så till den andra sidan, arbetsgivarna. Den svenska arbetsmarknaden har av tradition strävat efter att effektivisera och automatisera för att öka konkurrenskraften, det har också medfört att många dåliga arbetsmiljöer har försvunnit. Det finns inte så många ”enkla jobb” där den med avsaknad av utbildning kan komma in på arbetsmarknaden. Talar man inte svenska så är det en ännu högre tröskel att ta sig över. Men är det omöjligt?
Det måste väl ändå vara bättre att människor har ett jobb att gå till? Inte konstlade ”hittepåjobb” som någon kallade det. Många arbetsgivare vill anställa men kan inte hitta personer med den formella utbildning som krävs för många yrken idag. En förändring som då behövs är att gå från systemlösningar till matchningslösningar. Kommunerna måste få en bild av alla som är i behov av försörjningsstöd, för det är många av de arbetslösa som inte heller omfattas av a-kassan. Vilka är det? Vad vill och kan man? Det blir också en fråga om att samverka mellan statens olika myndigheter och kommunerna som har ansvaret för de personer som bor i kommunen. Vi måste gå från systemtänk till individbaserade insatser.
Det finns behov av arbetskraft hos arbetsgivarna och det finns många människor i arbetsför ålder som inte har ett jobb. Kan vi med gemensamma insatser minska det så är jag säker på att kriminaliteten minskar och människor får en tryggare vardag. Ansvaret från samhället på den enskilda personen att förstå och ta ansvar för sin framtid behöver också förtydligas.