”Valla får eller nosa rätt på knark”

Så blev det då höst med besked. Regn, rusk och hård blåst. Tänk att man blir så överraskad när det behagliga vädret – soligt, varmt med hög klar luft – ersätts av detta. Lurad varje år. Det är inte bara rusket och de smygande höstfärgerna som signaler höst. Fågelflockarna som drar fram och tillbaka berättar också om uppbrott. Tranorna har formerat sig i fylkingar ett bra tag, gässens kackel fyller luftrummet och vråkarna har jamande tagit höjd under de solvarma dagarna. Just nu i de tidiga oktoberdagarna finns det inte mycket termik att använda.
Kanske är det rovfågel man skulle vara? Låta sig lyftas högt upp i skyn, för att sedan släppa taget och sträcka söderut till behagligare temperaturer. Stig Dagerman påstod i en dikt som handlade om flyktingarna från spanska inbördeskriget att fåglarna till skillnad från människorna valt flykten. Men egentligen är väl de också tvingade, trots att många inte kommer överleva de strapatsfyllda resorna.
Kungsfågeln som är vår minsta fågel kan välja att flytta till södra Europa eller ännu längre bort till Asien. Vilken prestation av en varelse som väger mellan fem och sex gram och måste ladda upp tillräckligt med flygbränsle i form av fett. Tillräckligt för flygsträckan, men inte för mycket. Då blir det för tungt. Båtar på öppet hav får ibland besök av utmattade fåglar som söker asyl. En del kungsfåglar väljer att stanna kvar här över vintern. Det är inte heller riskfritt. Blir det kallt gäller det att överleva varje natt tills det går att äta igen. Och då gäller det att inte råka ut för sparvugglan. Att vara kungsfågel verkar för stressigt, tänker jag. Alla har väl lekt tankeleken: vilket djur skulle du vilja vara. Sparvuggla kanske är bättre. Den lilla ugglan, som naglar fast dig med sin knivskarpa blick och härskar över skogens småfåglar.
När jag var yngre svarade jag alltid häst. Det jag såg framför mig var en vild häst som galopperade med fladdrande man över stäppen. Men nu tänker jag att risken är betydande att jag som häst hamnar i en pytteliten hage, i värsta fall utan en kompis att klia på och sätts i fängelse i isoleringscell varje natt.  
Människans bästa vän då; att vara glad, vifta på svansen, gå långa promenader med min människa som säger att jag är den bästa som finns. Kanske jobba lite för mitt uppehälle. Valla får eller nosa rätt på knark? Men tänk om jag blir en sån där accessoar som stoppas ner i en väska och får chicka kläder. Eller coronahund som blir omplacerad när mina människor måste jobba på kontoret igen och hunddagis är alldeles för dyrt. Eller kanske ännu värre: få bo kvar och vara ensam hemma hela dagarna.
Grannskapets korpar tumlar lekfullt runt i luften. De stannar här på vintern. Något mer självständigt och kaxigt än en korp får man väl leta efter. Och jag gillar ju vinter. Korp kan nog vara något.
Förresten gillar jag ju hösten också. Eftersom jag ligger lite efter med skörden till exempel får jag väl tacksamt ta emot det milda vädret och fortsätta ta upp potatisen.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil