Omställning till förnybar energi

2040 är målet att Sörmland och Sverige har gjort en omställning till en helt förnybar energiproduktion. Detta behövs för att vi ska nå klimatmålen i Sverige och världen. Då krävs olika energikällor, både ur sårbarhetsskäl och för att producera elen närmare där den används.Nu pågår projektering av havsbaserad vindkraft i Långgrund utanför Sörmlands kust. Den innehåller bla undersökning av vilken påverkan en byggnation gör på djurlivet, kulturlandskapet och försvaret. Det sker med allt från visuella bilder, chippade fåglar för att se deras rörelser till vilka fiskarter som påverkas av ljud under byggnationen. Resultatet lämnas in i en tillståndsansökan som avgör om vindkraften får byggas.
Fördelarna med havsbaserad vindkraft är att den producerar energi större delen av dygnet och året. På ca 150 meters höjd blåser det i princip alltid och det blåser mer på vintern än sommaren. Vindkraften är därför ett bra komplement till solkraften. Långgrund planeras att producera 15 Twh vilket motsvarar ca 10% av Sveriges totala elförbrukning. Idag förbrukar Sörmland ca 4 Twh.
Vindkraften kommer påverka olika delar i naturen och det är viktigt att vi vet på vilket sätt. Vissa vattendjur kommer påverkas av ljudnivåerna under byggtiden medan andra inte kommer att påverkas alls. Det samma gäller för fågellivet, för vissa fåglar är rovfåglarna ett större hot än vindkraften. Men det handlar också om återvinningen av rotorbladen, där det idag inte finns någon enkel lösning, men ett arbete pågår för att lösa det i framtiden.När energiomställningen sker behövs en bedömning av den totala miljönyttan och en helhetsbedömning där alla lyfter blicken från sin detalj, för att veta vilka anläggningar som ska etableras. Om vi tror att omställningen kan göras utan att påverka varken fåglar, försvaret eller kulturmiljön så måste vi sluta utveckla länet och landet. Det är nämligen inte möjligt. Vi måste våga se vad som ger den största nyttan.
Besluten måste baseras på fakta och inte känslor. Det kräver både miljön och företagen som bidrar till omställningen. Företag som satsar runt 20 miljoner, för att kunna lämna in en tillståndsansökan, måste veta att politiker och myndigheter tar faktabaserade beslut och inte beslut baserade på känslor, eftersom de projekterar utan att veta om de får bygga anläggningen och tjäna pengar.
Omställningen ska göras och vi måste våga väga olika nyttor mot varandra och ta steg framåt. Jag är övertygad om att havsbaserad vindkraft är en väg framåt när all fakta finns på bordet. Jag hoppas att jag ser vindsnurror i horisonten utanför Sörmlands kust 2028 när de beräknas vara i drift.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ökat lokalt inflytande över strandskyddet

För att få ett sprudlande grönt län där fler vill leva, verka och bo är ett förändrat strandskydd en pusselbit. För många gånger har vi hört att det inte går bygga bostäder eller utveckla sin verksamhet, på grund av strandskyddet. I praktiken missas nya kommuninvånare och företag kan inte utveckla besöksnäringen som de vill.  
Hela länet behöver möjligheter att utvecklas och att inflytandet är lokalt. Tack vare förhandlingen om strandskyddet har Centerpartiet bidragit till större möjligheter att utveckla samhällsbygget. Förändringen innebär bla att mindre sjöar och vattendrag samt anlagda våtmarker får ett lättare strandskydd.
Praktiskt innebär det att markägaren inte behöver ansöka om dispens för att bygga bostäder eller affärsverksamhet närmare strandkanten vid fler av Sörmlands sjöar, samtidigt som den fria passagen är kvar. I somras stoppades en markägare i Trosa från att bygga fler hus på sin mark på grund av en liten bäck som rinner förbi. Med ändrat strandskydd hade inte detta hänt.
En annan praktisk betydelse är att den som tvekat att anlägga våtmarker på grund av att i förlängningen få problem, pga strandskyddet, när de vill utveckla sin bostad eller verksamhet, vågar nu ta steget. Våtmarker som är viktiga för det lokala djurlivet kan bli fler med hjälp av ändrade strandskyddsregler.
Överenskommelsen som nu finns ökar det lokala inflytandet. Kommunerna kommer kunna peka ut områden som kan utvecklas strandnära. Områdena kan vara geografiskt stora eller små och de kan vara en eller flera i samma kommun. De kan finnas både på den traditionella landsbygden men även i områden som annars inte klassas som landsbygd utan består av mindre eller större samhällen. Även dessa behöver chansen att kunna utvecklas i närheten av vatten.
Självklart finns ett regelverk för strandskyddet framöver. Ingen vinner på en okontrollerad utbyggnad och därför finns det regler för de områden där man tar strandlinjer i anspråk. Det ska vara områden där det är god tillgång på obebyggd mark, lågt tryck på bebyggelse samt att området inte ska vara viktigt för strandskyddets syfte. Det är alltså den enskilda platsen som ska avgöra och inte ett regelverk baserat på storstädernas intressen.
I Sörmland finns 7 115 kilometer kust och strand. Områden nära vatten har potential för att få fler invånare att flytta till vårt län och bidra till vår utveckling. Det leder till ett sunt samhälle där service, företag och arbetstillfällen ökar. Att förändra strandskyddet är en viktig pusselbit för att bidra till landsbygdens förutsättningar att växa och utvecklas till ett grönt och blomstrande län där många vill leva, verka och bo.

Debatten om skogen är ännu lika infekterad

Skogsbruk är komplicerat. Att förvalta skogsmark väl kräver tid, kunskap och hårt arbete. Med detta sagt kan det inte ha undgått många att skogsdebatten under förra månaden återigen har blossat upp. Det är en hätsk ton som förs. Experter på båda sidor vidhåller att deras lösningar är de rätta, och för den vanliga lyssnaren, läsaren och tittaren så är det säkert väldigt svårt att ens bilda sig en överblick av problemen.
Sverige har som mål att våran skog både ska användas i produktion, alltså för träprodukter som gör nytta i den gröna omställningen, och i miljö och naturhänseenden, för att bevara ekosystem och vårt fantastiska djur- och växtliv. Det är ett ambitiöst mål, men vi behöver båda delarna om vi ska kunna klara klimatomställningen och skydda miljön i våra skogar.
Det skapar dock naturligtvis konflikt, där skogsägare framhåller klimatomställningen medans miljörörelsen framhåller miljöskyddandet, en konflikt vars parter ändå teoretiskt sett borde kunna komma fram till en gemensam lösning på.
Ett perspektiv som också glöms bort i debatten är att det är skillnad på skogsägare och skogsägare. En mycket stor del av skogsmarken i Sverige är småskaliga familjeskogsbruk. Släkter som har förvaltat sin skog med hållbarhet, långsiktighet och variation i generationer. Dessa ägare bör man för det första inte kategorisera ihop med de större skogsbolagen, och deras miljövård har under lång tid motarbetats genom regler som missgynnar frivilliga miljöförbättringar.
Tack och lov så ligger det förhoppningsvis snart förslag i riksdagen om att ändra detta. Men mitt uppe i den hätska debatten och alla förslag som ligger på bordet så känner jag ändå att något saknas. Det saknas fortfarande incitament för att låta skogarna växa till högre åldrar. Det saknas fortfarande incitament för att öka variationen i våra skogar, och få en mer biologiskt rik marknivå under trädkronorna. Hur detta ska förbättras är svårt att svara på.
Vi måste självklart värna våra skogsägare och se till att onödig statlig styrning begränsas. Vi behöver självklart trä i klimatomställningen. Men vi måste också inse att vi inte bara kan prata om klimatmålen när det kommer till skogen. Vi måste också kunna ha en debatt om miljön och den biologiska mångfalden utan att såväl skogsägare som miljörörelsen känner sig trängda och besvikna.
För mig och alla unga som i framtiden vill kunna åtnjuta skogarnas fantastiska miljöer, så behöver vi se, lyssna och ta in alla perspektiv i frågan. För att skapa en skogspolitik där frivilligheten och äganderätten även i framtiden ska kunna utgöra grundprinciperna.

Ensamhet är en ökande samhällsfara

”Ensam hemma”. Hur många gånger har inte den filmen visats i jultider om pojken som glöms kvar i huset och som i sin ensamhet busar med buset innan familjen slutligen återförenas och lever lyckliga i alla sina dagar?Så tomtigt rosenröd ser verkligheten sällan ut. Sverige är i princip världsmästare i antalet ensamhushåll. Det kan ses som ett mått på välstånd, att vi inte behöver vara så trångbodda, men det kan också dölja en ofrivillig ensamhet, att det inte finns något annat att flytta till, där det finns mer gemenskap.
För ofrivillig ensamhet är farlig. Det visar såväl svensk som amerikansk forskning. Amerikanska forskare har funnit att ensamheten är farligare än fetma och lika farligt som rökning när det gäller att förkorta livslängden.Dessa tunga argument bet på ombuden, när Centerpartiet höll partistämma i höstas. Centerpartiet ska arbeta för att minska den ofrivilliga ensamheten för äldre över 85, som idag inte behöver omfattande vårdinsatser, det vill säga för äldre som klarar sig själva så pass bra att de är för friska för att komma till ett särskilt äldreboende. Det kommer till en del att krävas förändringar i lagstiftningen och ökade kunskaper för att se hur detta ska kunna lösas lagligt och praktiskt, men bara att frågan lyfts bidrar till en lösning.För vi har inte råd med otrygga äldre som snabbt i sin ensamhet går mot ökade omvårdnadsbehov. Även den samhällsekonomiska kalkylen går att räkna hem. Den största vinsten är dock den mänskliga, att vara en viktig del i samhällets gemenskap. En pusselbit som fattas, om den inte är lagd på rätt ställe.Svaret kan också vara trygghetsboende, ett boende med gemenskapsutrymmen och viss service i huset. Det kan också vara olika former av kollektivboenden, där människor bor i olika åldrar och kan söka varandras sällskap – när du själv vill. Eller att kommunerna börjar planera för verksamheter, där människor möts naturligt. En förskola kombinerad med ett äldreboende bör inte vara någon utopi, utan en möjlighet att få till naturliga möten mellan generationerna.I Örebro planerar Svenska kyrkan för att bygga ett generationsboende med studenter och äldre i universitetsområdets närhet. Det är ett tänkande som förtjänar att kopieras på fler håll.Vi måste börja tänka nytt för allas bästa och för att bryta den ensamhet som växt fram och ersätta den med en gemenskap där alla behövs. Varenda pusselbit bidrar till tryggheten.

Fler behöver matcha de jobb som finns

Det är med stort intresse jag lyssnar på kommunstyrelseordföranden som säger att måttet är rågat så att kommunen inte kan ta emot sin del av 136 flyktingar som är Sörmlands del av så kallade kvotflyktingar som Sverige åtagit sig att ta emot. Något Sverige gjort sedan 1950-talet. Det måste bero på något annat än antalet och en oro för något annat. Det blir lätt så att man kopplar ihop invandring med kriminalitet, skjutningar och gäng. Det är en helt oacceptabel utveckling i grupperingar där man inte drar sig för att använda det yttersta våldsmedlet, att döda någon annan. Det går att skylla på mycket men maktkampen om handeln med droger är det som i de flesta fall är det som driver våldet. Det verkar de flesta vara överens om. Att öka resurser till polis och rättsväsende är bra för att skapa trygghet men egentligen att börja i fel ände.

De senaste veckorna har innehållit ett antal möten som på olika sätt leder mig fram till olika slutsatser som kan bidra till en förändring. Det gäller hur vi i Sörmland tillsammans kavlar upp ärmarna och ökar ambitionsnivån i grundskolan så att många fler får behörighet till gymnasieskolans program. Lyssnar man på företrädare för Arbetsförmedlingen så finns det en tydlig gräns. Arbetslösheten för personer med gymnasiekompetens är i det närmaste noll. Med en ungdomsarbetslöshet runt 30 procent i flera av våra sörmländska kommuner betyder det att i gruppen måste det finnas många som inte har skaffat sig grundförutsättningen för att få ett jobb.

Så till den andra sidan, arbetsgivarna. Den svenska arbetsmarknaden har av tradition strävat efter att effektivisera och automatisera för att öka konkurrenskraften, det har också medfört att många dåliga arbetsmiljöer har försvunnit. Det finns inte så många ”enkla jobb” där den med avsaknad av utbildning kan komma in på arbetsmarknaden. Talar man inte svenska så är det en ännu högre tröskel att ta sig över. Men är det omöjligt?
Det måste väl ändå vara bättre att människor har ett jobb att gå till? Inte konstlade ”hittepåjobb” som någon kallade det. Många arbetsgivare vill anställa men kan inte hitta personer med den formella utbildning som krävs för många yrken idag. En förändring som då behövs är att gå från systemlösningar till matchningslösningar. Kommunerna måste få en bild av alla som är i behov av försörjningsstöd, för det är många av de arbetslösa som inte heller omfattas av a-kassan. Vilka är det? Vad vill och kan man? Det blir också en fråga om att samverka mellan statens olika myndigheter och kommunerna som har ansvaret för de personer som bor i kommunen. Vi måste gå från systemtänk till individbaserade insatser.

Det finns behov av arbetskraft hos arbetsgivarna och det finns många människor i arbetsför ålder som inte har ett jobb. Kan vi med gemensamma insatser minska det så är jag säker på att kriminaliteten minskar och människor får en tryggare vardag. Ansvaret från samhället på den enskilda personen att förstå och ta ansvar för sin framtid behöver också förtydligas.

”Utanförskap är en farlig fiende för demokrati”

Det kan inte ha undgått någon om den senaste skjutningen av en känd ung rappare. Media har fångat upp storyn dag efter dag, löpsedlarna avlöser varandra. Det jag lite förundras över är den skillnad denna skjutning får i jämförelse med andra med samma bakgrund. Missförstå mig rätt – Jag tycker händelsen är fruktansvärd. Jag sörjer djupt med familjen och vänner som förlorat en viktig person i sina liv. Det personliga privata i denna tragedi är djup sorg och saknad. 
Men.
Tänk om alla skjutningar fick samma uppståndelse och pådrag. Tänk om berättelsen om människan bakom fick komma fram och berättas lika grundligt varje gång. Då tror jag att vi skulle kunna se de mönster som finns där, som ligger bortom ursprung och kultur, och vi kunde fokusera på de mekanismer som föder kriminaliteten, utanförskapen och den miljö som möjliggör att dessa uppgörelser förekommer i vårt samhälle.
Om vi skalar bort enskilda gruppetiketter och fokuserar på kriminella individer, där alla står lika inför lagen, och utifrån det finslipar i systemet på alla nivåer.
Det höjs röster för mer poliser, hårdare straff och stärkt vittnesskydd. Bra och behövligt. Likaså sluta upp med straffrabatter och se till att skydda övriga i samhället snarare än förövarna. Där är vi nog alla överens.  Däremot måste vi också titta på de mjukare delarna – som att få ungdomar i sommarjobb/helgjobb, att de får möjlighet att tjäna egna pengar den lagliga vägen, att de i ännu större utsträckning fångas upp i föreningsliv och aktiviteter, att förskola, skola och socialtjänst tidigt kan flagga för behov och ge stöd. Allt det som med enkla ord kallas förebyggande arbete.
I Sverige är vi vana vid och har riggat ett föreningsliv där föräldrar ställer upp och skjutsar, är med vid aktiviteterna, engagerar sig i både stödfunktioner och styrelsearbeten, köper lotter och sponsrar läger, resor, föreningströjor osv. Alla tillsammans. Men allteftersom vårt samhälle utvecklas blir det mer och mer åt det individualiserade hållet. ”Jag jobbar för mitt barn. Du tar ansvar för ditt eller så får hen inte vara med”.
Hur gör vi då med de barn och familjer som inte är uppfödda i föreningslivet, de som inte har de ekonomiska resurserna att bidra eller ens tid pga arbete/sjukdom/okunskap att medverka? Hur visar vi dem vägen, ändrar våra förhållningssätt för att inkludera även dem? Kan de barnen/ungdomarna få vara med och inkluderas även om deras föräldrar inte kan bidra och dra det egna lasset? 
Civilsamhället fyller en oerhört viktig funktion i detta liksom det kommunala arbetet med utbildning, social omsorg, föreningsstöd osv. Vill vi ge vårt samhälle en chans, vill vi minska på de kriminellas arena måste vi se till att minimera deras rekryteringsbas. Utanförskapet är en farlig fiende för vår demokrati oavsett vem som befinner sig i det – när vi ser det spelar som sagt inte hudfärg, religion eller ursprung någon roll utan en spade kallas en spade och en ungdom på glid får det stöd hen behöver oavsett var hen kommer ifrån.
När frågan hamnar hos polisen är det för sent.