Kan man hjälpa utan att stjälpa?

Det har äntligen slutat regna. Längre bort i dalgången ser vi något stort ute i säden. I kikaren konstaterar vi att det är tre tranor; antingen ett par med en unge eller så är det ett litet tonårsgäng, kanske de vi hört trumpeta på morgnarna en längre tid.
Jag minns sensationen när de första dök upp här, kanske någon gång i slutet av 1990-talet. Så småningom häckade i de små våtmarkerna uppe i skogen. Deras rop var en röst från vildmarken. Nu har de ökat med flera hundra procent och är självklara i landskapet. Kanske för att de skyddats i övervintringsområdena, är fredade, har utfodrats och att antalet våtmarker har ökat något. Ett glädjande bevis på att naturvårdsinsatser lönar sig.
Men medaljen har en baksida. Tranorna äter och trampar i åkrarna.
Men det är Inte bara lantbrukarna som drabbas. Jag besökte ön Björn i Roslagens skärgård för några år sedan. Det var försommar och skärgårdsidyll när det plötsligt blev ett herrans liv i en av fisktärnekolonierna. Det visade sig vara ett gäng unga tranor som dånade in och plundrade kolonin på ägg och ungar. De drar runt och tar för sig. Vi misstänker att tranorna kan ha en stor del i minskningen av tofsvipor i omgivningen. När vi njuter av deras skönhet och grace är det kanske våra älskade tofsvipor de går och plockar i sig.
Ett annat lyckat räddningsprojekt är havsörnen. På grund av först hård jakt och sedan miljögifter höll den på att försvinna. Det fanns ett fåtal par kvar, flera av dem sterila. Ideella naturvårdshjältar släpade ut giftfri mat åt dem för att ungarna skulle ha större chans att överleva. Det gjorde de. Idag har de återkoloniserat stora delar av Sverige. Det är ingen ovanlighet att få se de mäktiga vingarna segla över nejden. Under en båtresa i skärgården ser vi den lite kutiga figuren med den skarpa profilen högst upp på ett antal kala skär eller i någon knotig tall.
Kanske har det aldrig funnits så många havsörnar som det gör idag? I Mälaren stressar de vår landskapsfågel fiskgjusen och parasiterar på deras fiskfångster. I skärgården vandrar ungdomsgängen omkring på klipporna och plockar enkelt ejderhonor som ligger på sina bon och ruvar. Det häckande örnparet har hittat ett riktigt snabbmatsställe på skäret där de sällsynta skräntärnorna bor. Så nu måste de ha hjälp för att inte utplånas. Men utan hjälpinsatserna hade örnarna kanske varit borta?
Det får mig att tänka på Afghanistan. De förfärliga bilderna på människor som trängs för att försöka fly talibanernas skräckvälde när USA och västvärldens militära styrkor åker hem. Kvinnliga idrottare fruktar för sina liv. Mammor som låtit sina flickor gå i skolan riskerar att avrättas. Tjugo års utveckling mot demokrati och frihet stryps i ett slag. De flesta diplomater och hjälparbetare lämnar landet.
Har alla dollar, soldatliv och utvecklingsprojekt varit förgäves? Eller finns det en fröbank som vilar tills det plötsligt blir möjligt för hoppet att spira. Hur kan man hjälpa utan att riskera att stjälpa?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil